Man får ta sig för pannan

Utanför mitt köksfönster börjar björken skifta i gulgrönt. Artikel om ormarna på Öby kulle, rapporter om sångsvanar och tranor, någonstans djupt inifrån börjar funderingar på fönstertvätt stiga upp. Dessa omisskännliga tecken på vår går inte att bortse från. Trots detta är jag inne och tvättar. Så fjärran från det manliga konstnärsegot från tidigt 1900-tal.

Typiskt för mig är också att jag funderar på var jag skall bo - sedan. Sedan är lite så där odefinierbart. Örebro har ju Sveriges vackraste stadskärna, men ytterområdena är också bovänliga. Stjärnhusen och Vivalla - två av ÖBO´s områden resultat av den finaste sociala ingenjörskonst med mycket grönska lockar så här års. Det är något konstigt med Vivalla eller rättare sagt med örebroare. Här trivs de boende, förstörelsen är mindre än i City, området är så fint och nu rustas det än mer. Men den allmänna bilden är en annan. Varför? Helt obegripligt för mig!

Konstnären Sara Mirzajanzadeh och jag besökte utvecklingsledare Daniel Eriksson som handlägger projektets bidragsansökan på landstinget. Det blev ett bra samtal som kom att utveckla projektet ytterligare. Självklart blir det mycket bättre med konstpedagog som följer utställningen på skolor och bibliotek utanför centralorten. Det började som ett ganska litet samtidskonstprojekt i Örebro stad och är nu på väg ut i hela länet med konstpedagogik. Man får ta sig för pannan ibland för att hänga med själv.

Ett ytterligare och utvecklande samtal hade jag med konstskolans rektor Peter Ekström. Jag berättade att utställningen nog skulle bestå av Pop-upper för att kunna ta sig runt i länet oskadd. Han svarade med att påpeka att det var väl inte konst. Och han har naturligtvis rätt. Därefter fick jag konkreta och bra råd på hur jag kan göra istället. Men det får ni se när utställningen invigs 27 september i Hållstugan.

Bild till detta inlägg blir blåsippan, som är helt oskyldig till att ha blivit kidnappad som symbol för ett främlingsfientligt parti, och som kan ha många olika färger