Hur det började

Fredag 3 januari 2014
Ibland får man låta slumpen avgöra, tänker jag tyst för mig själv när jag ger mig ut i snöslaskigt Örebrovimmel. Slumpen är i det här fallet om jag möter en konstnär som jag tror skulle kunna gestalta min konstutställning. Det är början på januari och jag har nyss tackat ja till att delta i en pilotutbildning i slutet på månaden för att lära mig kuratera samtidskonst genom Sveriges Konstföreningar. Ordet kurator är ganska nytt och enkelt uttryckt betyder det här att ansvara för en konstutställning.

När jag kliver innanför dörrarna på Konstfrämjandet bland de röda trävirkeshusen i Wadköping träffar jag så Sara Mirzajanzadeh. Kanske egentligen inte så mycket till slump. Här bland spännande konst arbetar flera konstnärer. Sara är konstnär och kommer från Iran med sin familj ca 100 år efter det att min farfar kom hit. Jag tror det skulle funka. Kanske lika lång väg resa som min farfar gjorde för 100 år sedan på sitt sätt. Om hon vill förstås. Vi beslutar oss för att träffas och prata vid senare tillfälle.

 I mitten på januari skall jag träffa konstnären Sara Mirzajanzadeh och prata om att medverka i mitt kommande konstprojekt. Det är stort. Tanken är att jag skall kuratera en utställning och hon ev skall gestalta den konstnärligt. I ärlighetens namn måste erkännas att jag, när jag anmälde mig till utbildningen ett år tidigare, inte tänkte så mycket på eller förstod vad kuratera innebar. Kul med utbildning, var min tanke, det vill jag vara med på.
En viss förklaring om mig krävs här. Jag har så länge jag minns haft ett stort intresse för konst. Det har gett mig så oerhört mycket tillbaka i form av upplevelser, kunskaper, möten med människor, resor, förståelse för historia och samtid m m. I Örebro har jag medverkat i en rad konstföreningar.
Något annat om mig är att jag bestämt mig för att jag p g a min ålder inte får tacka nej till saker. Det är nu som gäller för mig. Sammantaget dessa två aspekter gav att jag sade ja till utbildningen när den nu, för några veckor sedan, erbjöds mig.
Men nu står jag här och inser plötsligt att jag skall engagera en ung konstnär i ett projekt och jag vet inte ens vad det innebär att kuratera. Utbildningen är först i slutet på januari och jag behöver förstå något om min roll redan nu.
Då tänker jag på Anna-Karin, Wulgué nytilltredd chef för Örebro Konsthall ÖBKH. Kan hon möjligen förklara vad det innebär att kuratera?

Det är mörkt och det är kallt och det är januari i Örebro. Jag står på trappan till ÖBKH, Örebro Konsthall i Centralpalatset, och ringer på dörrklockan. Där står även en brevbärare med ett paket under armen och vi ringer huttrande på klockan igen. Där inne i den f d banklokalen ser vi att de renoverar och målar om och plötsligt uppenbarar sig både konsthallschef och hennes medarbetare och vi blir insläppta. Brevbäraren får lämna sitt paket och jag får följa Anna-Karin Wulgué en trappa upp till hennes chefsrum. Tacksamt slår jag mig ner i besöksstolen mitt emot henne. Jag har haft kontakt med Anna-Karin när hon chefade på Konstfrämjandet och jag var ordförande för föreningen Konsthallens vänner. Därför vet jag att hon är kunnig, klok, har stort kontaktnät och bra att samarbeta med. Men det är inte självklart för mig att hon mitt i övergången till nytt jobb har tid att förklara vad det innebär att kuratera. Jag berättar för henne om utbildning och projekt och att jag behöver förstå för att gå vidare och t ex prata med konstnär.

När jag en stund senare lämnar ÖBKH förstår jag lite mer. Min roll är att se till HUR utställningen skall vara. Jag skall vara den som sätter ramar, bestämmer innehåll, utformning, ekonomi, press m m. Inom de ramarna skall konstnären fungera. Tack Anna-Karin!
Hade jag arbetat på riktigt och t ex som kurator på Moderna Museet med att göra en utställning med Picasso så var det jag som valde inriktning på utställningen, valde verken och i stort fixade allt t o m hängning. Grattis Lena, tänker jag, vad har du gett dig in i?

Ett första möte med konstnären Sara hemma hos mig i mitten på januari. Vi fikar och jag berättar om breven min danska familj sände till min farfar då han kom till Sverige för 100 år. Han sökte sig ett bättre liv precis som människor fortfarande gör. Jag berättar också att jag skräms av den främlingsfientlighet som finns här idag parad med en njugghet mot dem som inte har det lika bra som vi.

Sedan pratar vi om utbildningen, om Sveriges Konstföreningar och att projektet skall resultera i en utställning med politisk inriktning. Sara gillar idén och föreslår att vi skall förstora några brev rejält. Eftersom de är på danska så tänker jag att det behövs översättningar jämte. Sara föreslår att vi skall fråga besökare om deras åsikter och sedan sätta upp dem synligt gärna på en spegel. Först går jag igång på idén, men vid närmare eftertanke så känner jag att det kan man inte göra. Däremot kan besökare få skriva egna brev till tänkta eller verkliga personer och lämna som en del i utställningen.Det verkar som om vi kan samarbeta om projektet och jag berättar om Marianne Freyne Lindhagen, en vän till mig som på sommaren har ett galleri i Nyhyttan. Här kan utställningen få visas. Vi bestämmer att vi skall träffa Marianne tillsammans.

För några veckor sedan hade jag ingen aning om att jag skulle göra en konstutställning. Nu är jag på tåget. Men jag känner mig lätt stressad över att de andra som skall gå kursen har haft ett år att förbereda sig på, medan jag nu försöker komma ikapp.

Därför bjuder jag hem Marianne Freyne Lindhagen på kaffe och småkakor. Marianne är sociolog och migrationsforskare bl a. Hon arbetar också för Svenska Freds, är ordförande för Fotograficentrum, fotograferar själv och har ett galleri. Marianne är så himla duktig och var min handledare när jag gjorde ett examensarbete på dåvarande Högskolan i Örebro för många år sedan. Nu är hon en vän.
Meningen är att hon och Sara skall träffas, men Sara dyker inte upp så det blir Marianne och jag som pratar över småkakorna. Det visar sig att även Marianne gillar idén med utställningen och när jag kommer till delen om att låta besökare skriva egna brev så säger Marianne generöst att om det blir något bra av det så kan hon hjälpa till att ge ut breven på sitt förlag. Det vore ju verkligen intressant, tänker jag.
Jag har också kommit fram till att jag vill försöka samarbeta med olika organisationer i Örebro för att försöka initiera föreläsningar på temat migration, solidaritet, främlingsfientlighet, invandring, statistik, kultur m m. Det finns ju redan en rad organisationer som gör intressanta föreläsningar under året. Tänk om jag fick till att några av dessa hade med utställningens tema migration att göra. Då blev det ju så mycket mer av projektet.

Man kan nog kalla det rivstart när jag mitt i december fick besked om att jag inbjuden till kuratorsutbildningen och därmed skulle starta ett konstprojekt med allt vad därtill hör. Utbildningen hade annonserats ett år tidigare och ingen tänkte nu på att sända mig någon information nu. När jag till slut fick den så visade det sig att jag i vissa delar, förstås, mindes fel. Te x så skulle inte konstprojektet realiseras under sommaren som jag trott, utan v 40 som är Konstens Vecka och ett rikstäckande arrangemang av just Sveriges Konstföreningar.

Sveriges Konstföreningar vill vara Sveriges ledande konstbildningsrörelse och har troligen därför sina rötter i folkrörelsetiden. Idag organiserar och utbildar rörelsen konstföreningar runt om i landet. I Örebro finns en distriktsorganisation i vilken jag sitter i dess styrelse.

Med den nya informationen får jag tänka om. Att ha utställningen på Galleri Nyhyttan på hösten är inte tänkbart. Inte en kotte skulle komma dit på hösten. Där är det sommaren som gäller.
Därför blir jag lätt rusig när en annan väninna erbjuder mig att ha utställningen i en del av hennes nyöppnade verksamhet centralt i Örebro. Delen är tänkt att inrymma just konstutställningar.
Sara och jag beger oss dit för att inspektera. Väl där börjar jag berätta om konstutställningen som ju inte är något estetiskt konstprojekt med kvadratiska dukar på väggen. Det är ett samtidskonstprojekt och som ett sådant snarare en idé eller ett koncept som vill något och i det här fallet handlar det mycket om dokumentation. Jag hinner säga att utställningen skall heta Min farfar kom till Sverige så ser jag hur den kära väninnan rynkar ihop ansiktet och säger att det går inte. Det blir alldeles för politiskt, menar hon och att hon måste tänka på verksamheten.

För mig kom detta helt oväntat, men blev till en insikt. Jag kommer senare på utbildningen att lära mig att konst rör upp mycket mer känslor än någon annan verksamheter i samhället. Jag blir ställd, men förstår henne fullt ut. Så snubblar undersköna, supersnälla Sara och jag, en tant på 60 vårar, ut i solskenet. Vi är  alldeles för politiska. En lätt absurd känsla men fullt verklig infinner sig och jag tänker lite desperat att vad gör jag nu? Hur skall detta nu lösas? Det dräller ju inte precis av utställningslokaler centralt i Örebro som bara vill ta emot min utställning.

Det är en relativt snöfri onsdagkväll i slutet på januari och jag är på Kävesta Folkhögskola för att lyssna på en föreläsning. I den gamla samlingssalen sitter vi, stadsbor och bönder, och mumsar på sockerkaka och lyssnar på hur speldjävulen ödelägger en människas liv. Det är helt förfärligt och jag inser hur TV-reklamen överöser oss med lockelse om storvinst utan ett ord om alla dessa människor som först måste förlora.
Innan vi far hem får jag kontakt med en av arrangörerna och förklarar kort om mitt konstprojekt. Jag får ett namn att kontakta för ev framtida föreläsning.
Jag tänker bra när jag är ute och går min morgonpromenad med stavar och P1 i hörlurarna. I mitt huvud maler frågan på om utställningslokal samtidigt med programmen Kaliber, Konflikt och Stil. Var skall mitt konstprojekt ställas ut? När jag berättade för dottern tidigare om konstprojektet med breven så sade hon att hon var stolt över mig. Jag blev så himla glad. Nu tänker jag att det kräver någonting av mig. Jag får inte släppa projektet för att jag inte hittat lokal.

När jag går ut från Willys i ÖBOs galleria nere på Stortorget slås jag av tanken att där på motsatta väggen skulle man kunna ha en liten utställning. Här handlar och passerar folk dagligen, Svea´s har ett konditori, men det finns fortfarande lite plats. Tänk på OpenArt i Örebro, säger jag till mig själv där jag kånkar ut mina matkassar. OpenArt är biennalen som fyller Örebros gator och torg med spännande konst varannan sommar.
Jag har ofta tänkt för mig själv att i motgång får man försöka finna något positivt. Det är ett sätt att stå ut och gå framåt. (Dock gäller det inte alltid i alla lägen. Mina barns nya svåra handikapp är ett sådant. Där finns absolut inget positivt att hämta.) Men inser jag att det var ju det bästa för projektet att få nej på att vara en trappa upp i en liten lokal. Dit skulle nog få komma för att vara ärlig, kanske enbart mina närmaste påhejare. Men här där så många redan är. Där skall projektet förstås finnas. Det är som om livsandarna återvänder till mig och projektet. Och jag traskar full av tillförsikt hem med potatis, sallad, tomater och lite kycklinglever.

Jag ringer till ÖBO´s växel och frågar runt lite och jag kopplas till Anita Larson.  Kort förtäljer jag om mitt projekt och att det behöver någonstans publikt att vara. Vi kommer överens om att ses i mitten på februari. Inga löften har jag fått, men på något vis så är jag helt säker på att det kommer att lösa sig. Så säker är jag att jag berättar för mina kompisar i Läsecirkeln på stadens bibliotek om konstprojektet och om var det skall vara. Det har jag insett att om utställningen skall vara i en galleria så skall jag också vara närvarande hela tiden och vakta och bjuda in besökare. Då behöver jag några som byter av mig för mat och toabesök. När jag berättar upplägget tar samtliga upp sina agendor och skriver in. Gud välsigne systerskap, tänker jag och det är en glädje att få vara i sammanhang med så generösa människor.
Konstfrämjandet har intressanta söndagsvandringar till olika gallerier och på en sådan pratar jag med Marita Axelsson som chefar där. Jag berättar om mitt konstprojekt och hon svarar med att säga att projektet kanske skulle passa att gå runt i länet för dem. En helt ny tanke för mig och mitt projekt växer i den stunden.

Ett projekt gör sig inte själv, börjar jag inse. Det behövs pengar till material; skärmar, förstoringar, trycksaker, audioguide för dem som inte ser och allt möjligt som man inte tänker och framför allt så skall konstnären ha betalt för sitt jobb och någonstans att arbeta. Alltså söka pengar. Janne Rindar arbetar på Örebro kommun med Kulturprojektbidrag och i samtal med honom inser jag att jag glömt en viktig sak. Man kan bara söka pengar utifrån en förening eller organisation.

När jag sökte utbildningen för ett år sedan så informerade jag styrelsen för Sveriges Konstföreningar Örebro. Och när jag fick veta att jag inte kom med i augusti så informerades de även om det. Men sedan jag för några veckor sedan blev erbjuden en plats så har det varit jul och nyår och absolut inga möten. Nu mejlar jag till dem och berättar om att jag är inbjuden att jobba med min danska familjs brev till min farfar när han sökte sig ett bättre liv i Sverige för 100 år sedan och dessutom skall jag försöka initiera föreläsningar i samarbete med olika organisationer i Örebro. Jag ber dem att godkänna och anta mitt projekt som deras och jag får ett i stort sett positivt svar. Därmed kan jag börja söka pengar.

Tisdag 4 februari 2014
Nu är det projektskrivning som gäller. Jag vet ju vad jag vill göra och vad jag har för material, men skall jag söka pengar så måste jag kunna förmedla projektet på ett bra sätt. Och det brinner i knutarna. Man kan tycka i februari att det är långt till slutet på september, men det är redan sent att söka. Det är långa förfaranden och beslutstider.
Jag skriver och jag skriver och sliter mitt hår och emellanåt sänder jag mina mödosamt hopkomna tankar till Caroline Lund på Sveriges Konstföreningars riksförbund. Hon är en klippa och jag beundrar henne oerhört för allt hon kan. Så till slut får jag ihop något som kan passera som projektbeskrivning.
Gävle är en fin liten stad med kultur och hav nära. Jag klafsar genom snöslasket till Sylvanum. Där träffar jag mina meddeltagare. De flesta är precis som jag lite äldre och kvinnor. Och det visar sig att flera inte kommit längre i sitt projekt än jag. Jag drar en lättnadens suck.
Föreläsarna är Håkan Nilsson, Power Ekroth, Stefan Karlsson, Pontus Raud, Johanna Uddén och Johan Ågren. De kommer att prata om allt från samtidskonst, kuratorsrollen, finansiering, samarbeten, marknadsföring till  genomförande av projekt. Alla är förstås bländande intelligenta och framgångsrika och jag frågar mig hur jag kan gå vidare utifrån deras föreläsnignar med mitt lilla pytteprojekt. Föreläsarna har arbetat över Europa och genomfört SuperMarket och andra stora evenemang. Och så tänker jag att man kan ju inte mer än misslyckas.
En annan upptäckt jag gör är att Sveriges Konstföreningar gör utbildningen tillsammans med Senus och Riksutställningar. Förmodligen är det bara jag som inte har koll på läget, tänker jag tyst för mig själv.

Jag tänker mig ställa ut några brev med översättningar, låta läsa in några på danska, skriva en kort förklarande text om hela historien som besökare kan läsa, säger jag. Och så berättar jag att jag vill med detta delta i samtalet om hur vi idag ser på och möter människor som kommer hit i samma strävan som Otto en gång gjorde. Och tack och lov så svarar Anita mig att hon tycker att detta är mycket intressant och nog skulle passa bra in i gallerian på Stortorget utifrån att deras hyresgäster kommer från många olika hörn av världen.
Några dagar senare får jag slutligt positivt besked och ett nytt namn att samarbeta med. Nu vet jag att jag har någonstans att vara när det är dags. Det känns onekligen som en stor lättnad.
Sista helgen i januari är det då dags för utbildningen. Jag tar direkttåget från Örebro och kliver av på stationen i Gävle för tre dagar av nya tankar och idéer . Därefter förväntas jag och övriga deltagare i stort klara att genomföra våra projekt. Till vårt stöd skall dock finnas en utbildad kurator tillgänglig via mejl och telefon. Syftet med utbildningen är att höja nivån på de projekt som konstföreningar arrangerar, läser jag i utskicket.


Jag är bra på idéer, men inte på att administrera och förvalta.  Därför kommer nästa steg i projektet som en dålig överraskning. Att skriva projektbeskrivning var jobbigt. Att söka pengar är ett mindre helvete. Med första ansökan spenderar jag tre dagar framför datorn. Jag klarar av sid 1 och sid 2 men när jag kommer till sid 3 så slutar allt att fungera. Jag svettas som en grovarbetare där på stolen. På tredje dagen ringer telefonen och en för mig okänd person säger att de ser att jag gör ideliga försök med deras ansökan. Och så får jag ett nummer till supporten. Jag ringer och det löser sig direkt.
Jag fortsätter med ansökan nr två och nr tre. Det går, men är ett slit att få till dem i datorn och sedan spara och sända. Jag ringer till min dotter om hjälp när jag inte lyckas spara utan att allt försvinner.
I mitt hjärta känner jag djupt medlidande med alla konstnärer och andra som dagligen tampas med dylika uppgifter. Arma människor, tänker jag.

Det går så långt att jag får stressymptom och svårt att sova. Och när jag beklagar mig för  danska kusin i Hollbaek så säger hon att men Lena du gör ju det här för att det skulle vara roligt. Ja, visst jag tänker jag så var det ju, men nu är det ju inte längre kul, bara pressande och hemskt.
Mina ansökningar tillsammans med annat material ligger utspridda på bordet i vardagsrummet. Varje gång jag passerar, typ 100 ggr/dag/ så slår adrenalinet till. Då beslutar jag mig för att förpassa allt material till ett annat rum och mindre synligt. Jag mår genast bättre. Sedan tvingar jag mig att göra ytterligare två ansökningar och det blir vad jag håller på med under helgen. Helt underbart när det är över. Jag har lämnat fem ansökningar. Två kvar att söka. Men dessa kan vänta och jag får lite ledigt.

Det är fredag eftermiddag i mitten på februari och jag väntar på att få träffa Anita Larson på ÖBO för att be att få ställa ut projektet Min farfar kom till Sverige. I konferensrummet berättar jag om min farfar Otto som troligen 21-22 år gammal flyttar från ön Lolland först till Malmö där han spelar i ett fotbollslag som heter Malmö FF och sedan flyttar till Stockholm. Där bygger han upp en agentur för ett Danskt företag, bildar familj och lever ett gott liv. Breven familjen sänder handlar om vardagen, bristen på jobb och varor, omtanken och oron för barnen, en dotter som blir sjuk och hur man på den tiden tar sig till sjukvård och mycket annat.

Jag står i köket och steker strömming så det osar i hela lägenheten och då efter hästjobbet med ansökningarna så slår det mig hur tufft det faktiskt är att driva ett projekt helt själv. Ingen att bolla idéer med eller få stöttning av. Det som började roligt blev plötsligt väldigt tungt. När jag beklagar mig, frågar vännen Birgit var konstnären Sara M är i det hela. Och jag svarar att jag jagat Sara i en månad nu i ett framgångslöst försök att hålla löpande kontakt.För att vilja vidare i projektet får jag gå tillbaka i tanken och känslan där det började; i de fina danska breven som med bakgrund av första världskriget sänder råd och kärlek till sonen långt borta. Också idén att använda breven till att diskutera den främlingsfientlighet som finns idag. Där finns också viljan att för mig själv att lära nytt. Jag landar där och hämtar kraft.

Onsdag 26 februari 2014
Tuula och Leif kommer till min undsättning, både mentalt och praktiskt.  Det blev plötsligt oöverstigligt tungt med allt som skulle göras i konstprojektet; ringa, skriva, prata, planera, ansöka, hålla ihop m m. Och dessutom har jag insett att konstprojektet måste finnas på nätet för att liksom finnas till över huvud taget. Så jag ber Leif som är skitduktig datorhemsidesdesignspecialist om hjälp att starta en hemsida. Det har du inte råd med, svarar Leif sakkunnigt. Men en blogg kan du ha, fortsätter han. Det vänder när jag känner att de två finns där beredda att hjälpa. Leif och Tuula visar och berättar och jag förstår absolut ingenting. De tittar storögt på mig och jag tänker att de tror nog inte det är möjligt att en person idag kan begripa så lite. Så de snickrar till en blogg och utifrån den kan jag börja visualisera det hela. Tuula lovar mig också handledning och jag fylls av tacksamhet mot dem båda.
De uttrycker också något som jag själv tänkt. Nämligen om det är så att mina ansträngningar att söka pengar inte ger resultat så finns i alla fall projektet på nätet. Precis, tänker jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar