27 feb. 2014

Min farfar kom till Sverige

Min farfar kom till Sverige för precis 100 år sedan. Han hette Otto Waldemar Jensen och var bara 21 år när han tog sig från ön Lolland i Danmark till Malmö. Snart gick färden vidare till Stockholm där han kom att bo resten av sitt liv. Bakom sig lämnade den danske ynglingen en mor och en far och en syskonskara på tre bröder och en syster. Han lämnade sitt land och allt han kände, tog t o m ett nytt efternamn för det nya landet. I Sverige kände han ingen.

Vad var det som gjorde att han tog steget att bryta upp från familjen han älskade och allt välkänt?  Idag är avståndet till den lilla idylliska staden på Mariebo på Lolland inget att tala om. Men då, för 100 år, sedan var det ett stort steg. Kontakten med familjen skedde via brev och så småningom, och vid enstaka tillfällen, med telefon. Modern Ane Hansine skriver till Otto att när han bor i Malmö kan de fortfarande ses. Men nu efter flytten till den kungliga hufvudstaden så är det nog slut med det, skriver hon.
Otto sökte sig ett bättre liv och priset för det var att lämna familj och liv bakom sig för att våga något i det okända. Han blir framgångsrik, arbetar hårt och får familj med fyra barn. Han bygger en liten dynasti. Min pappa Sten är hans förstfödda.

Någon gång får jag en trave brev av min far. Breven är sorterade efter datum och de är på danska. När jag flera år efter min fars död börjar läsa dem förstår jag att det är breven som familjen sände till sonen i Sverige mellan år 1915-1930.
Vänner i Örebro hjälper mig att översätta breven. Och de är en glädje att läsa. I bakgrunden finns första världskriget, det är ont om det mesta, men innerligheten finns där. Breven berättar en sammanhållen historia. Det viktiga i livet är evigt; kärleken till dem som står oss nära.

I början på år 2013 kommer Sveriges Konstföreningar med ett erbjudande om en pilotutbildning inom samtidskonst. Jag söker, och får reda på i augusti att jag inte blivit antagen. I december blir jag dock erbjuden en plats. Då får jag stora skälvan. Jag har en knapp månad på mig att finna på ett konstprojekt att realisera. –Gör något på de danska breven, säger ett av mina kloka barn. Och så får det bli. 27 september 2014, Konstens Vecka, skall jag ha vernissage på en konstutställning av och med de danska breven på plats i Örebro. Om och hur jag lyckas skall jag skriva om i bloggen, och förstås också om breven och annat som hör till.

De danska breven är på sitt sätt universella. Min farfar lämnade livet i Danmark och kom till Sverige för att söka sig ett bättre liv. Så gör även dagens migranter; lämnar det kända för det okända. Min farfar kom att bidra med mycket till sitt nya land och ingen skulle idag säga att han inte hörde hit. Jag tycker att det manar oss som fötts här till stor generositet och solidaritet med dem som måste, av olika orsaker, bryta upp. Om det skall utställningen skapa tankar; om hur vår historia leder oss till samtiden och framtiden.