Anders Rydell om nazisternas syn på konst 11/11, Nikolai Kyrka

Röd stuga inte provocerande konst - ännu. 

SD har motionerat till kommunfullmäktige i Örebro om riktlinjer för kommunalt finansierad kultur. De menar att konsten skall vara politiskt neutral och icke chockerande/provocerande mot normen. Tänket att det finns en norm som inte skall ifrågasättas eller diskuteras klingar obehagligt likt tongångar från 40-talets Tyskland. Kanske är det därför som kommunens tjänstemän och politiker tar avstånd från motionen.
När SD:s företrädare får frågan i Nerikes Allehanda vad denne anser vara provocerande konst så kommer svaret Ecce Homo av Elisabeth Ohlson Wallin. Denna utställning har tidigare visats bl a i Örebro, i Sveriges Riksdag, i kyrkliga sammanhang och i andra länder.

Bilden av konst som god och uppbygglig dröjer sig kvar. Grunden i estetiken är en slags ordning, och det eller den som bryter ordningen skapar diskussion. På det finns flertal exempel. Ett sådant är  Anna Odell som i verket Okänd kvinna iscensatta sig själv från en tidigare händelse. Det tog tre månader innan verket fanns att se, men ändå gick debatten i taket direkt. Nu flera år senare visar det sig att just detta verk kommit att förändra och förbättra psykiatrin.

11 november kl 18.00 kommer författaren och journalisten Anders Rydell till Nikolai Kyrkan och föreläser om Nazitysklands syn på konst. Hitler var stor fantast av konst som inte provocerade normen. Hans idé var att skapa världens största konstmuseum. Idag sägs dessa tankar då starkt ha bidragit till maktövertagandet.
Provocerande konst kan vara farligt för det uttrycker vad människor känner, tänker och tycker.

Läs även inlägg 4 maj, 17 maj, 26 maj och 28 maj om konst och politik

Vad Snövit, Hirjas, Sapmi och Leonore Fini har gemensamt

Vad som är konst, dess syfte och var gränsen går mellan konst och politik, kan man fråga sig i en tid när allt eller inget kan vara konst?
På Bildmuseet i Umeå har de ställt ut vad de kallar politisk konst. Sapmi gjordes av en samisk konstnär om rasbiologi. Hirjas handlade om Indiens tredje kön. Och Leonore Fini var en kvinna som bara råkat trilla ur konsthistorien och nu genom utställningen håller på att trilla in igen.
Bilden av konst som god och uppbygglig kvarstår starkt. Grunden i estetiken är en slags ordning, och det eller den som bryter ordningen skapar diskussion. På det finns flera exempel. Tänk på Anna Odell som i verket Okänd kvinna iscensatta sig själv från en tidigare händelse. Det tog tre månader innan verket fanns att se, men ändå gick debatten i taket direkt.
Eller när Dror och Gunilla Feiler på Historiska museet gjorde installationen Snövit. En bassäng fylld med rödfärgat vatten och en båt med en palestinsk självmordsbombares bild. Verket blev världskänt  då den israeliska ambassadören orsakade kortslutning genom att slänga strålkastare i vattnet.
Vårt sätt att se på konsten som gränsöverskridande kanske paras med förväntan om att respektera det som vi ser som heligt. Konsten befinner sig på så sätt mitt emellan det estetiska och politiska fältet – och då kan kaos inträffa. Kanske är konstens roll ändå att överbrygga det glappet.