Vad Snövit, Hirjas, Sapmi och Leonore Fini har gemensamt

Vad som är konst, dess syfte och var gränsen går mellan konst och politik, kan man fråga sig i en tid när allt eller inget kan vara konst?
På Bildmuseet i Umeå har de ställt ut vad de kallar politisk konst. Sapmi gjordes av en samisk konstnär om rasbiologi. Hirjas handlade om Indiens tredje kön. Och Leonore Fini var en kvinna som bara råkat trilla ur konsthistorien och nu genom utställningen håller på att trilla in igen.
Bilden av konst som god och uppbygglig kvarstår starkt. Grunden i estetiken är en slags ordning, och det eller den som bryter ordningen skapar diskussion. På det finns flera exempel. Tänk på Anna Odell som i verket Okänd kvinna iscensatta sig själv från en tidigare händelse. Det tog tre månader innan verket fanns att se, men ändå gick debatten i taket direkt.
Eller när Dror och Gunilla Feiler på Historiska museet gjorde installationen Snövit. En bassäng fylld med rödfärgat vatten och en båt med en palestinsk självmordsbombares bild. Verket blev världskänt  då den israeliska ambassadören orsakade kortslutning genom att slänga strålkastare i vattnet.
Vårt sätt att se på konsten som gränsöverskridande kanske paras med förväntan om att respektera det som vi ser som heligt. Konsten befinner sig på så sätt mitt emellan det estetiska och politiska fältet – och då kan kaos inträffa. Kanske är konstens roll ändå att överbrygga det glappet.