Ecce Homo - Se människan

Morgonen startar med att jag sover alldeles för länge och så börjar jag dagtinga med mig själv om jag verkligen skall träna. Tursamt nog vinner den mer duktiga delen av mig och jag kör mitt pass vid sidan av några rejält gamla, men trimmade damer.

Efter frukosten strålar jag samman med Kerstin Wagner. Vi två är stipendiekommitté på Örebro konstskola. Tillsammans går vi igenom ansökningarna, tittar i ateljéer, pratar med lärare om vilka elever som varit ihärdiga och som utvecklats. Uppgiften visar sig vara delikat för det finns flera möjliga ”vinnare”. Nomineringen skjuts därför på tills vi sett avgångselevernas VÅRutställning som startar på Örebro läns museum lördag 3 maj.

Kerstin Wagner är konstnärlig ledare för Bryggeriets sommarutställningar. I år heter utställningen Färgäkta och pågår mellan 14/6 och 10/8 och det blir mycket färg och mycket måleri. Kerstin är särskilt glad att det i år finns en ny restauratör på området. Så nu kan man få sig både lekamlig och konstnärlig spis, berättar hon, om den fint bevarade industrimiljön.

Jag tycker mig få tunnelseende av projektets inriktning på rasism och främlingsfientlighet och därför är det avkopplande med annat, som t ex ovan. Men när dagen blir kväll så är jag i Nicolai Kyrkan och lyssnar på pressfotografen och konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. I kyrkan har det varit en utställning av henne, och om mobbning med skolelever från Västerås. En jättefin utställning som är helt rätt i kyrkorummet. Dagens bilder om människors villkor ser ju ut precis så här.

Under kvällen berättar Elisabeth O W om sin väg från pressfotografin och in i konstfotografin. Sina rötter har hon i Skara där hon redan som barn var med i Kyrkans verksamhet. Efter många år som pressfotograf började hon känna sig less och tog klivet till att göra bilder som hon kunde känna igen sig i. Ecce Homo, Se människan, blev hennes genombrott och visas fortfarande världen över. Nu arbetar hon på en Coffe Table bok om landet Sverige.
Det är Valborg och det regnar och häggen har slagit ut.

På bilden Elisabeth Ohlson Wallin

DNA-tester och utvisning

Osann historiaberättelse i brist på kulturpolitisk infrastrutkur. Om det skriver Maja Hagerman i DN apropå det nazistiska partiet Svenskarnas parti. De hävdar, enligt Maja Hagerman i artikeln, att dagens svenskar är desamma som för tusen år sedan, med samma gener och samma blod som vikingarna. Dna-tester bör genomföras i stor skala av myndigheterna, anser partiet. För dem vilkas test inte motsvarar den svenska genuppsättning dras passen in och dessa utvisas snarast.

Myten om vikingarna diktades på 1800-talet och handlar bl a om ett fritt och klasslöst samhälle. Verkligheten såg annorlunda ut. En tungt beväpnad manlig elit hade makten under 800- och 900-talet.
1800-talsnationalismens berättelse lever starkt trots ny kunskap från många forskare. Bl a konstaterar forskningen att den fornnordiska religionen var ett blandning av gamla och nya traditioner skapat i ett kulturellt utbyte främst med avlägsna delar av Europa mot Turkiet.

Att den nya kunskapen om sakernas tillstånd inte når ut beror på att det inte finns några bryggor från forskare och till allmänheten, skriver Hagerman. Och därmed permanentas en osann och föråldrad världsbild som idag kommit att tjäna mörka krafter.

Kvinnan skrek ut sitt hat

Den humanitära situationen försämras dag för dag i krigets Syrien. Internationella förståsigpåare menar nu att kriget i Syrien inte kan vinnas varken av Assad eller av rebellerna. Våldet kommer bara att fortsätta och fortsätta, samtidigt som omvärlden redan verkar ha tröttnat på den ändlösa krisen.
Vid lunchtid i fredags började en kvinna på öppen gata i Örebro skrika åt en tiggande rumänska. Kvinnan vrålade ut sitt hat, skrek och svor att hon var trött på att se tiggerskan och att denna skulle ge sig ”hem” fortare än kvickt.

I Karlskoga går en aktiv nazist en sprängämnesutbildning. Till media berättar han beredvilligt att demokratin i Sverige är ett sätt ta makten. När de så nått målet skall ett annat system att införas.
Varför är, och har vi varit, så tysta om denna våldsamma ideologi som nationalsocialismen är, undrar jag i skrivande stund? Det skrämmer. Jag tänker på vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Breiviks massmord ”Vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet”.

Något att fundera över är bilden av oss själva? Vår identitet och hur långt vårt ansvar för vår nästa går? Och hur vi ser på de andra.

Den kära väninnan tycker inte att jag kan dra paralleller mellan min arbetsamma farfar som kom till Sverige för 100 år sedan, och en muslimsk familj som kommer hit idag och, som hon säger, lever på bidrag. Jag har funderat och kommit fram till att det gör jag inte heller. Men min farfars resa för ett bättre liv och priset han betalade kanske ändå kan få mig att känna med människor som 100 år senare gör i princip samma resa. Världen ser annorlunda ut 2014 än den gjorde 1914, men vi är i grunden samma människor med samma behov. Människor lämnar inte allt de känner och håller kärt om de inte måste.

På Regeringskanliets sida skriver integrationsminister Erik Ullenhag ” Det är vanligt att oriktiga påståenden, halvsanningar och myter sprids, särskilt på internet, om kostnader och problem med invandring. Dessa påståenden bidrar till fördomar, främlingsfientlighet och ibland till rent hat.

Fakta om migration finns på Migrationsverkets sida. Där står bl a att läsa att under 2014 förväntas 23 000 asylsökande flyktingar hit från just Syrien.
Och nej det är inte migrationspolitikens fel att främst unga våldsamma män hotar och dödar i nazismens namn idag i Sverige. Det var inte heller judarnas fel att nazisterna tog makten i 30-talets Tyskland, men de skyllde på dem!

Ingen människa är illegal

EU:s kommissionär Cecilia Malmström, med ansvar för frågor som bl a asyl och migration svarade i höstas på ett Twitter från miljardären Donald Trump. Han hade reagerat på att nyhetsbyrån AP gått ut med att de skulle sluta att kalla migranter för illegala. I sitt Twitter undrade han surt vad han hädanefter borde benämna dem som korsar gränser utan tillstånd? Cecilia Malmströms förslag till Donald Trump löd: ”Vad sägs om människor?”

På den egna bloggen skriver Eu-kommissionären den 23 april:  "Det Europa jag vill ha är ett Europa som är öppet mot världen, ett Europa som välkomnar studenter, forskare och andra som bidrar med de kunskaper och talanger som vi behöver för att upprätthålla vårt framtida välstånd. Det är ett Europa som ger skydd till dem som behöver. Mitt Europa, är det Europa som ger trygghet för medborgarna".

Nationalismen är ett hot mot utvecklingen i Europa idag 
Det allas vår engagerade europakommissionär ovan skriver i sin blogg får mig att tänka på Lars Ohly i Örebro i förra veckan. Det var en debatt mellan riksdagspolitikerna i Utrikesnämnden anordnad av Utrikespolitiska föreningen  på Örebro Universitet. Med tydlig adress till sverigedemokraten sade vänsterpartisten Lars Ohly ”Nationalismen är ett hot mot utvecklingen i Europa idag”. Samma andas barn, tänker jag. Cecilia Malmström och Lars Ohly har olika politiska ståndpunkt men enas om viktiga värdegrundsfrågor om hur de vill se en möjlig utveckling och framtid för Europa. Utveckling är att öppna sig mot framtiden i humanism och mänsklighet istället för dess motsats.
Den som inte kan minnas sin historia är dömd att upprepa den.

Förlovning - där kan förnuftet aldrig få lov att råda

Otto lär ha klagat på att det dröjt med brev från hemmet i Mariebo. Och så kommer då ett daterat i mitten på september 1916. Fortfarande finns inga kommentarer om kriget. Men en skuld debatteras och Fadern avgör den till 10 kr. Tydligen har han hjälpt Otto med inköpet av regnrock. Och Fadern konstaterar att det nu blir dyrare för sonen med både flytt och levnad. Något senare skriver samme Fader att Otto föresten inte berättat vad han får i lön. Och sedan helt plötsligt klämmer han till med att han tycker att Otto faktiskt bort vänta några år med att förlova sig.

Alldeles i slutet på brevet kommer sedan några råd från Fadern som väl känner sin näst yngste telning. Han uppmanar honom att uppträda så lugnt som möjligt och påminner honom om hans temperament.
Genom Moderns skrivningar förstår vi sedan att Otto tills nu förmodligen bott inneboende hos en fru Palm troligen i Malmö. Nu flyttar han längre bort. Vart vet vi inte. Till Karlskrona? I alla fall konstaterar Modern att nu kommer han inte längre att kunna ta sig till Köpenhamn för 1 krona. Modern berättar också att hon har skrivit ett kort till Vera på okänd adress i Ystad och att det haglat i Mariebo, med ungefär samma betoning.

Vi, Ottos efterkommande, minns väl vår farfars temperament om vilket hans far skriver. Vår farfarsfar var nog rädd att det heta humöret skulle sätta stopp för sonens vidare karriär och varnar honom därför. Modern får vi anta deltar i Faderns hälsning till Vera, men inga egentliga gratulationer framförs till förlovningen. Ibland, tänker jag för mig själv, är det mer intressant med det som inte sägs eller i det här fallet inte skrivs. Fröken Vera var nog inte toppkanditaten för sonen, enligt föräldrarna. Men det säger de inte rent ut. De är på sitt sätt solidariska med honom. Fadern och Modern önskar Otto framgång i sitt liv och därefter hälsar de till Vera.
Att sonen inte heller berättar vad han tjänar är också intressant. Är lönen nu så hög att han inte vill skryta eller vad är anledningen? Tydligen har man varit öppen om sådana saker i familjen tidigare. Kanske har det alltid varit så att unga människor går vidare i sina liv och lämnar den föregående generationen efter sig på något sätt?

Nytt brev inlagt på Danska brev, brev nr 11, och nya namn inlagda på Intressanta personer

Toleransen mot främlingar ökar

”I en rödblå röra där de etablerade partierna rör sig mot mitten blir de bruna partierna vinnare”, skriver Qaisar Mahmood i SVD 8 april efter att ha läst Marie Demkers bok Sverige åt svenskarna. Det är en faktaspäckad bok som med grafer och statistik redovisar svenskars inställning till invandringen och dess konsekvenser.

Något motsägelsefullt visar författaren i boken att vi blir allt mer toleranta gentemot flyktingar och invandrare samtidigt som främlingsfientliga krafter växer sig starka i hela Europa. Naziströrelsen har fått nytt liv, Sverigedemokraterna har blivit i det närmaste accepterade. I boken ger oss författaren förklaringar till den här delvis motsatta utvecklingen. En stor majoritet anser att flyktingmottagande och invandring berikar landet.

Kvinnor, högutbildade, yngre är mer toleranta. Marie Demker menar att den ökande motståndet mot invandring inte finns på individnivå utan inom politikens område. Att allt fler röstar på nationalkonservativa partier ser hon som att det saknas tydliga politiska alternativ för att dra till sig missnöjda individer. En större tydlighet och skillnader mellan parterna behövs för att skapa gränser mellan de olika partierna och deras politik. Den rödblå röran skapar förutsättningar för de bruna partierna.

Främling mellan två världar

”Den som lämnat sitt land tvingas bli en brygga mellan det som kunde ha varit och det som komma skall. Hoppet är att det egna offret ska ge barnen en bättre framtid”, skriver Golnaz Hashemazadeh i DN.

Jag funderar över hur det var för Otto när han flyttade till Sverige för 100 år sedan som 21- åring. Mariebo eller som det skrevs då Maribo på Lolland var längre bort då än det är nu. Jag tror ändå att det var relativt lindrigt för honom. Men alla dessa svartvita foton i albumen skvallrar om behovet att se och minnas och så gör också breven som bevarats från far till son och sen till mig. Invandringen i Sverige gick i flera steg turligt nog. Första anhalten var Malmö och därifrån kunde man fortfarande besöka varandra. Han lämnade familjen och landet för att få ett bättre liv för sig och sina efterkommande, precis som Golnaz skriver.  Hon fortsätter ”Det innebär att slita sin identitet i stycken, och ofta aldrig lyckas klistra ihop den igen”. Sedan avslutar hon artikeln med några rader som kunde gälla Otto och många med honom både nu och då ”Det är ett stort offer han gör, han som lämnar sitt land i hopp om ett bättre liv för framtida generationer”.

Låna en människa på Fördomsbiblioteket

”Jag är hovsångare. Eller som SD säger: vänsterextremist” skriver Malena Ernman på twitter. Twittret har uppmärksammats stort i alla medier och fått många ”följare”. "Vanligt" folk har skrivit, jag är pensionär, rörmokare, lokalvårdare, brandman etc, eller som SD säger vänsteraktivist.
Därför skriver även jag nu att Jag är bloggare, eller som SD kallar det vänsterextremist. Där SD mött motstånd, har de gått ut med att det är vänster-extremister som motsatt sig deras framfart. Så har det varit i Kärrtorp, på brandstationer och inom vården m m; vänsterextremister!
Nu är även organisationen Folkets Hus vänster-extremister, antar jag, för de har antagit en lokaluthyrningspolicy i vilken det slås fast att rasistiska och främlingsfientliga organisationer inte göre sig besvär. Arbetarrörelsen byggde inte lokalerna för organisationer som inte delar deras värdegrund. Så det så!

Mer förvånande är, tänker jag enligt den definitionen, att även Svenska kyrkan lär vara vänsterextremister. I deras tidning Amos går att läsa, att den farligast rasismen är främlingsrädslan hos dig själv. ”Rasismen är ett sätt att stänga människor ute från gemenskaper, makt och resurser”. ”Människor som inte upplever sig vara rasister kan ändå vara präglade av rasistiska idéer”. Islamofobi, antisemitism och rasism – hopklumpningar, även positiva sådana stärker schablonbilder som blir negativa.

I tidningen Amos återfinns också beskrivning av rasismens tre nivåer.
Strukturell nivå – utanförskap från medial-, politisk- och ekonomisk makt.
Individens rasism – alla är vi i någon mån påverkade av idéstrukturer hur vi ser på andra.
Politiserad rasism – partier med en politik som stärker rasistiska strukturer t ex nazityskland.

I Västerås kommunfullmäktige har man tagit beslut om ett fördomsbibliotek. Där skall man kunna låna ett möte med en människa om vilken man har fördomar. Gå till SverigeSRadio P4 och läs och lyssna om fördomsbiblioteket.  Det tar 1,34 minuter att höra om bakgrunden.

Det är dryga tider att ta sig igenom

Jag får mejl från världens gulligaste Lachlan som kommit till Sverige från Australien under några år. Han skriver att när han läser om Otto för 100 år sedan visar kopplingen mellan vardagsliv och politik att inte så mycket har ändrats egentligen. Det påminner mig lite om min resa hit skriver han sedan, och lägger till att kanske skulle han ha bytt namn till något mer svenskt. De skriver om nästan samma saker som folk lägger upp på Facebook idag, fortsätter han; problem med pengar, dumma chefer och att starta ett förhållande efter första dejten. Att de pratar så lite om kriget funderar han också över. Kanske blev det en ”vardagsgrej” som alla blev vana vid – precis som nuförtiden faktiskt, avslutar han.

Från familjen i Danmark skriver Modern från Kungliga hufvudstaden Köpenhamn att Fadern besökt en arkitekt i jakten på arbete och ordentligt betalt sådant. Det är dryga tider att ta sig igenom, skriver hon. Året är 1916 och det är alldeles i början på sommaren.
Ottos yngre bror Hans skriver några rader och han kan berätta att han äntligen fått ett hett eftertraktat arbete. Att det är i Köpenhamn förstår man för innan han får egen bostad så bor han hos brodern Sören. Båda hälsar till fröken Vera så alltså finns hon fortfarande med i bilden.

Se brev nr 10 på Danska brev

Om vi inte förstår vad som hände då så kanske vi inte förstår vad som sker nu, och då kan hemskheter upprepas

Det finns många likheter mellan år 1914 och år 2014, menar historikern Margaret Mcmillan som just kommit ut med en ny bok om första världskriget. Tiden före de båda årtalen kännetecknas av stor globalisering, migration, livlig handel, stora investeringar och växande klassklyftor.
1914 var en tid då Europa brutaliserades, maktbalansen mellan länder och sfärer skiftade. Imperierna föll, Europa förlorade positionen som världens centrum till förmån för USA. Nu är det Kina, Brasilien och Indien som är på frammarsch.
Tendenserna är också desamma idag med en nation som Ryssland som visar sin makt mot Ukraina. Även då fanns truppsammandragningar.
Före första världskrigets utbrott trodde man att ett krig var en omöjlighet eftersom vi var så sammanlänkade via handeln. Slump och tillfälligheter kan spela in när maktvakum uppstår och spänningar skapas.

The Great War som första världskriget heter i England förändrade också konsten, säger Kristoffer Lundström i TV-programmet Kobra.  När konstnärerna deltog vid fronten förändrades formspråket för alltid. Nu kom futuristerna och modernisterna. Kristoffer Lundström nämner också konstnärer som Otto Dix som skildrade fasorna, och Ferdinand Leger vilken i sina målningar fogade samman separerade kroppsdelar. Själv tänker jag på Käthe Kollwitz smärtsamma bilder på kvinnor och barn. Dessa är fortfarande de mest utsatta i krig och konflikter. Idag får vi bilder från krigets Syrien och vi läser och hör om människor som i desperation försöker ta sig därifrån och hit. Fotografiet har nu tagit över måleriets roll som skildrare.
En annan likhet är att för 100 år sedan var man rädd för terrorister precis som idag, samtidigt som det fanns en stark fredsrörelse. Margaret Mcmillan tror ändå inte på krig i Europa för hon menar att både länder och människor faktiskt lär. Men så säger hon också, att i slutändan vad gäller år 1914 så var nationalismen starkare än internationalismen och detta faktum, menar hon, gör vår tillvaro skör.

I Nerikes Allehanda går att läsa om en nazistisk organisation som styrs från norra länsdelen.   Våldsamheterna i Kärrtorp gjorde organisationen mer känd för allmänheten och dess mål är att med våld införa republik baserad på nationalsocialism. Deras förnekande av förintelsen är en skymf mot förintelsen, menar tidningen NA vidare.

Du har rimligen visat dig lite mallig

Det duggar tätt mellan breven från Danmark i maj 1916, och förmodligen även från andra hållet. Vi får veta att fröken Vera har arbetat på samma ställe som Otto och nu blivit avskedad.

Av min mamma som kom ut i arbetslivet i slutet av 1920 och i början av 30-talet, vet jag att kvinnor fick gå från sina arbeten om de förlovade eller gifte sig. Var det det som skedde? Eller var det som Fadern antyder en avundsjuka gentemot Otto som kommit sig upp, och som drabbar Vera.
Fadern verkar, av de två breven i ett, engagera sig mer än Modern. Hon vill gärna skriva till Vera, men måste först tvätta och städa och så tycker hon att Vera nog kan bo hos sin mor till dess hon får en ny plats. Fadern oroar sig också för Ottos humör som han känner väl. Han varnar den unge hetsporren att inte förlöpa sig för då kan han få gå samma väg som Vera.

Min kusin och jag konstaterar att på ganska kort tid har följande hänt i vår kommunikation. Vi började med att skriva handskrivna brev till varandra och så sände vi icke stämplade frimärken (ja Postverket - det gjorde vi faktiskt) fram och åter för återanvändning. Sedan maskinskrev vi brev och fortsatte med frimärkssändandet. Efter det kom möjligheterna med mejl och nu Skypar vi. Det har blivit mycket lättare och snabbare, men kanske inte lika eftertänksamt. Och framför allt inget finns kvar till eftervärlden.
Och så pratar vi om att Danmarks mest populära kvinna har svensk mamma. Vem får ni lista ut själva!

Nytt brev, brev nr 9,  inlagt på Danska brev

Man får ta sig för pannan

Utanför mitt köksfönster börjar björken skifta i gulgrönt. Artikel om ormarna på Öby kulle, rapporter om sångsvanar och tranor, någonstans djupt inifrån börjar funderingar på fönstertvätt stiga upp. Dessa omisskännliga tecken på vår går inte att bortse från. Trots detta är jag inne och tvättar. Så fjärran från det manliga konstnärsegot från tidigt 1900-tal.

Typiskt för mig är också att jag funderar på var jag skall bo - sedan. Sedan är lite så där odefinierbart. Örebro har ju Sveriges vackraste stadskärna, men ytterområdena är också bovänliga. Stjärnhusen och Vivalla - två av ÖBO´s områden resultat av den finaste sociala ingenjörskonst med mycket grönska lockar så här års. Det är något konstigt med Vivalla eller rättare sagt med örebroare. Här trivs de boende, förstörelsen är mindre än i City, området är så fint och nu rustas det än mer. Men den allmänna bilden är en annan. Varför? Helt obegripligt för mig!

Konstnären Sara Mirzajanzadeh och jag besökte utvecklingsledare Daniel Eriksson som handlägger projektets bidragsansökan på landstinget. Det blev ett bra samtal som kom att utveckla projektet ytterligare. Självklart blir det mycket bättre med konstpedagog som följer utställningen på skolor och bibliotek utanför centralorten. Det började som ett ganska litet samtidskonstprojekt i Örebro stad och är nu på väg ut i hela länet med konstpedagogik. Man får ta sig för pannan ibland för att hänga med själv.

Ett ytterligare och utvecklande samtal hade jag med konstskolans rektor Peter Ekström. Jag berättade att utställningen nog skulle bestå av Pop-upper för att kunna ta sig runt i länet oskadd. Han svarade med att påpeka att det var väl inte konst. Och han har naturligtvis rätt. Därefter fick jag konkreta och bra råd på hur jag kan göra istället. Men det får ni se när utställningen invigs 27 september i Hållstugan.

Bild till detta inlägg blir blåsippan, som är helt oskyldig till att ha blivit kidnappad som symbol för ett främlingsfientligt parti, och som kan ha många olika färger

Vår i Mariebo, men mörker i Sverige

Det har blivet vår anno 1916 och breven fortsätter från Danmark, Lolland, Mariebo till sonen/brodern i Sverige. Troligen bor denne fortfarande i Malmö. Och nu drar det ihop sig för det verkar äntligen som om fröken Vera skall få bekanta sig med Ottos familj i Mariebo. Och in i brevskrivandet träder nu också Fadern som är murarmästare till professionen. Följ den spännande historien på Danska brev!

En annan historia och mer närliggande som också har en spänning, men betydligt hemskare är den författaren och debattören Hans Caldaras berättar om i DN igår. Hans Caldaras har begärt och så småningom fått ut sin akt från Stockholm stadsarkiv. Som zigenare ingick han i den s k Zigenarundersökningen från 1962. I denna får tonåringen Hans heta "Z-173" . Tillsammans med sin mor och bror får han lämna blodprov, blir förhörd och hans händer och huvud mäts. Parallellerna till rutiner i koncentrationslägren 20 år tidigare är uppenbara. I undersökningen blir han bedömd på ett sätt som borde vara, både då och nu, helt ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Det är för en utomstående en fruktansvärd läsning. Hur läsningen är för Hans Caldaras orkar jag knappast tänka på. Han skriver på ett ställe "Jag vet hur det känns att bli sedd över axeln, att bli beskylld för handlingar som jag inte varit delaktig i och att mitt romska påbrå har ansetts vara en anledning till att inte bemöta mig rättvist och värdigt under min uppväxt" Det, tänker jag, är inte en del av vår historia att vara stolt över!

Se brev nr 8 på Danska brev

Det finns ingen kärna av svenskhet

Jag tänker på Caroline Lund, med tacksamhet där jag sitter på vårdcentralens motionscykel. Tio minuter att trampa som i uppförsbacke. Det går fortare om jag koncentrerar mig på annat, har jag märkt. Caroline är på Sveriges Konstföreningar som gjorde tredagarsutbildningen inför projektet. Istället för att träffa vår coach fick vi gruppa om meningslösheter i timtal. Så fel tänkt! Tack och lov att jag kan ringa henne.

Tankarna går vidare till Örebro läns museums konferens "Att störa homogenitet". Vad det nu är? För Ted Hesselbom museichef på Sigtuna museum handlar det om identitet som ej är medelklassens norm.

Efter honom kom Maria Jansén. Hon är överintendent för Statens historiska museer och förklarade arbetet med att lyfta fram allas historia och inte bara den som tidigare alltid berättats. Vad glad jag blev att höra att man från staten ser till detta. Sedan förstår jag att det inte är helt lätt att förändra vår syn eller tolkning av historien.

Historikern Helene Lööw pratade om den "gyllene tidsåldern" eller myter och föreställningar om nationen som framgångsrik. I perioder av nedgång är det dit folk söker sig, förklarade hon. Detta sker runtom i Europa idag; en stark längtan till tiden före första världskriget. Tiden glorifieras för den laddas med längtan. Hennes konklusion som forskare var att det inte finns någon kärna av svenskhet, tänker jag och så är det dags att flämtande börja arbeta med andra muskelgrupper.

Se bilder på Ted Hesselbom och Maria Jansén från konferensen på inlägget 2 april "Blåögt blonda feberdrömmar".
Bilden till det här inlägget blir nog kunskapens äpple!
OBS! Nya namn under fliken Intressanta personer!

Jag skall lära henne cykla om hon inte kan

Året är 1916 och första världskriget ödelägger Europa i ytterligare två år. Hans har mönstrat. Han trodde att han skulle bli antagen till marinen, men befanns för mager och blev hemskickad. Om sin stora tur skriver han till brodern Otto i Sverige. 23 av hans gelikar hade inte lika stor tur. Hans berättar också i brevet hur det gått för fotbollsligan hemmavid och så om den nya stickkontakten till Moderns elektriska strykjärn. Han oroar sig för att bli utan arbete och kanske måste han därför ta sig till antingen Köpenhamn eller Odense. Lite senare i brevet frågar han Otto om denne skall ut och resa. Själv kommer han nog inte längre än till ön Mön. Jag undrar när jag läser om han avundas de två äldre bröderna som vågat sig ut. Men läget var förstås annat då innan kriget. Einar har gått på sjön och sedan återvänt och blivit murare i Norge. Och Otto fick arbete i Sverige genom ett danskt företag. Det finns nog även annat som lockar den unge Hans. T ex Ottos söta fröken Vera.





På bilden syns i tur och ordning syskonskaran när de var små; Onkel Hans, Onkel Kristian, Onkel Einar, Otto, Onkel Sören och syster Anine (i breven ofta kallad syster).
Fotografiet är taget i Aug. Jörgensens ateljé i Mariebo.

I gårdagens Dagens Nyheter läser jag om att SD´s ungdomsförbund inlett ett formellt samarbete med bl a franska Nationella frontens motsvarighet. Vad skall man tänka om det?



Nytt brev, brev nr 7, samt vykort inlagda på Danska brev
Nya skrivningar under rubriken Samarbeten
Nytt namn inlagt på Intressanta personer

Elever skriver om liv och erfarenheter

Örnarna är fem st och de seglar, cirklar högt över mitt huvud. Solen strålar, himlen är klarblå. Kanske är det ett föräldrapar som tränar sina ungar för framtida strider. De flyger på och runt varandra, krockar i luften och så ifrån igen. Eller så är det rivaliserande fåglar som kanske slåss om revir. Det är en stor upplevelse och jag och vännen står fastnaglade där längst ut på Gotlands södra udde. Inte vet jag då att upplevelsen för alltid kommer att finnas för min inre syn.

Nästa bild, nu i somras, på Vestkapp Norge tillsammans med Åse och Lars. Det är tidig morgon och förutom oss helt folktomt på klippan längst ute till havs. Jag går först och så hör jag Lars ropa. Vänder mig om och ser en kollosal projektil närma sig med utbredda vingar utifrån havet. I den stunden fryser jag fast av skräck. Den är för stor och för nära. Men så ändrar den kurs och gör en gir i 90 grader. Lättnad. Det var så vackert men också skrämmande.

I Örebro går jag till det Biologiska museet på Karolinska Skolan för att titta på de magnifika fåglarna. Här kan jag i lugn och ro se skillnaden mellan Havs- och Kungsörn. Näbben, storleken - allt detta som är så svårt att se på avstånd. Stackars örebroare om detta tempel av djur och växter försvinner för den snöda vinningens skull. Nej, låt istället alla komma hit och se djuren och uppleva den fantastiska 1800-talsmiljön. Detta går aldrig att återskapa. Se insändare i NA.

På vägen från Karros biologiska museum träffar jag en engagerad lärare i svenska och historia. Hon vill gärna, kanske under hösten, låta sina elever delta i projektet Min farfar kom till Sverige. Kanske kan eleverna skriva egna brev eller tankar. Många, berättar hon, har själva erfarenheter av att komma hit. Andra har andra livshistorier. Det passar fint in, säger hon. Att få med unga människors tankar från deras vardag och liv vore mycket intressant. Jag blir glad, för projektet, men också för elevernas skull, att de har en sådan lärare.  Det skulle alla ha på gymnasiet en lärare som vill något för dem. Trots debatten om motsatsen så är skolan i allmänhet bra - kanske tack vare dessa engagerade lärare.

Vänta med att ta med den unga damen hem

På vägen till föreläsningen med Bea Uusma säger jag till T att jag börjar bli oroväckande enkelspårig. Det är projektet hit och bloggen dit, homogenitet och antirasim för hela slanten. T svarar att det är Ok för det är en period. Och så får det vara.

Bea Uusma fascinerar. Hon har verkligen snöat in på ingenjör Andrés luftfärd med vätgasballongen Örnen, och följer i hans spår för att ta reda på vad som verkligen hände där i snön på Vitön år 1897. Av en slump återfinns kropparna av de tre nordpolsfararna 33 år senare. Och sedan dess har teorierna avlöst varandra om hur och varför.

Brev nr 5, i vilket Modern fint men mycket bestämt nekar Otto ta hem "fröken Vera" på besök över julen. Modern verkar redan i förra brevet ha bestämt sig för att fröken Vera inte är något för Otto. Tur var väl det för mig för då hade inte jag funnits. Jag undrar om det då suttit en annan person här och skrivit inlägg?

Nytt brev, nr 5,  inlagt på Danska brev

”Blåögt blonda feberdrömmar”

Omedelbar lättnad - igår sände jag in två bidragsansökningar. Nu väntar jag på ett bifall från fem olika finansiärer för att kunna avlöna konstnär/pedagog och producera utställning. Och detta dröjer förstås. Har fått svar från Örebro kommun att de stöder projektet Min farfar kom till Sverige. TACK! Och så har jag haft ett bra och utvecklande samtal med en annan finansiär.

Kort vill projektet prata med örebroare om främlingsfientlighet och rasism och kanske få någon att reflektera över vår historia och dess betydelse för den framtid vi skapar gemensamt. Det görs genom blogg, samarbeten och utställning. Bloggen är igång om processen med projektet, danska brev, intressanta namn, länkningar till artiklar. Samarbetet med andra organisationer i länet också. ÖBKH, ÖLM, Migrationsverket, Nerikes Allehanda, Konstfrämjandet. ÖBO är med. Övriga kommer nog. Utformningen av utställningen tar mer och mer form. Vernissage 27 sept och v 40 Hållstugan Örebro, Sedan ut i länet med ett erbjudande till skolor och bibliotek med konstpedagogik. M a o det börjar arta sig.

Majgull Axelsson har kommit ut med en ny bok som är en uppgörelse med förtrycket av romer. Om vi lär om det förflutna så förstår vi vår samtid. En ung kvinna byter, på väg från Auschwitz, identitet från rom till judinna. Boken börjar i en del av Europas mörkaste historia och fortsätter i det svenska folkhemmet där vi noga gör skillnad på folk och folk.

I SVD igår en artikel ”Blåögt blonda feberdrömmar” om en annan bok som kommer ut i dagarna. ”Etniska svenskar” har blivit ett centralt begrepp i debatten om integration vilket oftast då definieras som blond och blåögd, när en förklaring krävs. Det är bara det att blåögda och blonda är i minoritet. Det var under rasbiologins storhetstid sent 1800-tal som konstruktionen skapades. I boken ”Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur” förklarar Jeff Werner och Thomas Björk uppkomsten. Plötsligt målades viktiga svenskar ljusare än de verkligen var. Storheter som Carl Larsson och Anders Zorn idealiserade svenskar i dito natur. Självaste Gustav Vasa förvandlades från mörklagd till blond. Svenskheten som aldrig existerat blev en nationell och osann nostalgi.

Obs! Nya namn under fliken Intressanta personer!!!