En svart kub med mänskliga rättigheter

Det saknas kunskap om FN:s mänskliga rättigheter bland elever i Sverige. Detta trots att dessa står inskrivna både i skollagen och i läroplanerna. Om man inte vet om vilka rättigheter man har, då vet man inte heller när ens rättigheter kränks, eller när man kränker andras. Det vill projektet ”Varje människa gör skillnad” ändra på.
Skolklasser runt om i Sverige har fått uppdraget av Raoul Wallenberg Academy att iscensätta var sin mänsklig rättighet enligt FN´s artiklar i en stor svart kub. Uppdraget genomförs med texter, bild, film, teater eller installationer. Samtliga 30 kuber ställs ut i Stockholm på Raoul Wallenbergs dag 27 augusti 2014.
Mitt i Örebro står därför en svart kub på Stortorget i vilken elever på Karolinska Skolan arbetat med artikel nr 18 av 30 st.

Artikel 18: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Kuben är öppen och bemannad främst förmiddagar och runt lunch fram till 16 maj. Passa på att besöka och ta del av det gedigna arbetet eleverna gjort och här presenterar. På bilden Hanna Lindstedt årskurs 2 och läraren Evagelia Ilias

Skådespelaren Tomas Norström har ägnat mycket tid åt att fundera över vem som är rasist och varför vissa hatar invandrare. Tomas kommer från Södertälje som blivit mångkulturellt genom år av invandring med finländare, jugoslaver, chilenare, assyrier, syrianer och nu med flyktingar från Syrien. Det är för honom positivt, men samtidigt en drivkraft att samtala om det växande hatet.
I pjäsen ”Jag heter Mikael” vill han möta människor som ger invandrare skulden för allt det onda. Och också ge svar på varför Sverigedemokraterna växt sig in i Riksdagen. Tomas teori är att vi alla har behov av att vara i sammanhang och bli sedda. Därför lockas en del av extrema grupper som ger enkla svar till deras utanförskap. De som känner sig utanför dras till idén om att allt var bättre förr, innan invandrarna. Att avfärda allt som Jimmie Åkesson säger motverkar sitt syfte, menar Tomas i en artikel i DN 
Vi kanske alla lite till mans borde ägna tid åt att reflektera över oss själva och hur vi tänker och agerar i våra liv.

Målarmästare Knudsens dotter dog för några dagar sedan

Brevet undertecknat Fader och Moder i Mariebo 27 oktober 1916 tror jag är skrivet av Fadern. Han berättar om det som är viktigt för föräldrarna och det som händer i deras liv. Först tackar han för det som jag tror är återbetalningen för regnrocken d v s de tio kronorna som avhandlades i ett tidigare brev. Man förstår att hittills har föräldrarna hjälpt sonen i Sverige trots att denne haft arbete. Nu börjar Otto, efter två år, antagligen bli stadd i kassa och kunna återbetala.

Fadern skriver att det är glädjande att sonen kommer hem i jul. Vi läsare vet sedan ett tidigare brev att Otto flyttat från Malmö. Och här skriver så Fadern igen att nu blir det ju mycket dyrare för honom att komma hem. Det meddelandet, tänker jag, kan innehålla ett konstaterande om priset på resan, men också tanken att om du fanns i Danmark så vore det inte så dyrt att komma ”hem”.
Sedan berättar Fadern om en affärstransaktion. En fastighet har sålts för 30.000 kronor. Här vill jag säga att jag verkligen är osäker på siffran. När Fadern skrev om de 10 kronorna skrev han 10.00 och här skriver 30.000. Så priset kan vara något annat.

Med en kort mening skriver han sedan om en familj som förlorat sin dotter. I den lilla meningen som följer om att nu är de föräldrarna helt barnlösa, så ryms så mycket smärta. Därefter skriver han, antagligen precis som hans egna tankar går och med lättnad, att det är väl med de egna barnen i Köpenhamn och även sonen Einar i Norge.
Vi förstår att sonen Einar och Ottos äldre bror blir klar med sitt ackord i november. Jag gissar att ett ackord är ett slags avtal eller beting med arbetsgivaren som Einar är låst vid. Efter att det är klart skulle han kunna återvända till Danmark. Det finns tydligen arbete i Köpenhamn, men inte i Mariebo. Jag vet ju idag att Einar hade en fästmö i Norge. Det är inte säkert att föräldrarna visste detta.
Fadern har lite att göra inför flyttdagen står det i brevet. Då 1916 fanns det två officiella flyttdagar i Danmark då anställningar kunde upphöra. Det var 5 nov och 5 maj. Det gällde för lantbruksarbetare och hushållsarbetare och idag skulle vi nog tycka att det begränsade friheten.

Om Vera står det inte ett ord i brevet. Och det kommer heller aldrig mer nämnas något om henne. Så vad som har hänt vet vi inte. I tidigare brev pratades det om både förlovning och flytt. Här får vi låta vår fantasi helt ta plats.

Att jag berättar så noggrant vad brevet innehåller och inte innehåller har att göra med mitt besök hos klassen på Risbergska skolan i veckan. Jag vill med detta visa att det breven innehåller är på samma gång väldigt vardagliga som viktiga saker.
När ni elever skall skriva brev till projektet behöver det inte handla om viktigare saker än det som sker i era egna liv. Det är ändå det som är det mest intressanta. Så gärna att ni fina elever på Risbergska skolan skriv om det som är personligt för er för då blir det bra. Vad det sedan handlar om har mindre betydelse och kan variera från person till person. Vad ni tänker på, oroar er för, känner för – vad ni gör i skolan, på fritiden, hemma. Hur ni har det med kompisar, föräldrar, skola m m. Ni kanske har egna erfarenheter av olika kulturer och det är också något att skriva om. Jag lovar det vardagliga och det personliga är det som är intressant och kommer att vara intressant när någon läser det om 100 år.

Nytt brev nr 13 inlagt på Danska brev

På bilden syns Otto och hans yngre bror Hans och så Fadern och Modern

Nethouse – Örebro Konstskola = Sant

IT-konsultföretaget Nethouse och Örebro Konstskola har inlett ett samarbete. Nethouse är strukturerade, driftiga och arbetar med fokus på IT-lösningar för kunden. Örebro Konstskola utvecklar unga konstnärer som skapar utanför ramarna. Två helt olika världar som förmodligen förmeras av varandras kvaliteter. Ja, ungefär så sa de två ledarna, Nethouse VD Fredrik Stenman och konstskolans rektor Peter Ekström, när de invigningstalade 6 mars. Unga konstnärer får möjlighet att i perioder göra utställningar i Nethouse lokaler på Drottninggatan 2 i Örebro och den fysiska arbetsmiljön blir därmed än mer stimulerande.
Nethouse instiftar också ett helt nytt konststipendium på 20 000 kr. Det blir det största konststipendiet i Örebro. Kriteriet för att erhålla stipendiet är bl a att den sökande går eller har gått på Örebro Konstskola.
Med andra ord fler möjligheter för unga blivande konstnärer och mer stimulans och input på jobbet för anställda på Nethouse. En bra konstruktion!

Risbergska skolan, en inte fullt så charmig miljö som ovan, men lika fullt fylld av unga människor med potential. Framför allt också en mer mångkululturell miljö.
Inför en klass på ca 25 elever berättar jag om projektet Min farfar kom till Sverige. Sedan ber jag om deras tankar och funderingar. Vad tänker de på, vad är viktigt i deras liv, vad skulle de skriva om och vem skulle de skriva till?
Min danska familj skrev om sjukdomar, brist på arbete, sexuella trakasserier på jobbet, oro för om en son dricker för mycket, pengar, brist på mat och bränsle, kriget, kärleksbekymmer – ja allt sådant som hör livet till. Och så berättar jag att jag vill få människor att reflektera över rasism och främlingsfientlighet för breven visar så tydligt att vi människor är de samma, vilken tid och plats vi än kommer ifrån.
Lite nervöst var det att stå inför klassen, men jag fick en applåd och det kändes väldigt gott. På vägen hem tänker jag att när de är igång med sina brev så kan man kanske få något media att göra ett reportage om eleverna och deras skrivande. Eller vad säger ni om det elever?

Om några dagar öppnar en utställning med verk av Lars Vilks i Malmö.  Det blir parafraser på målningar, var och en med rondellhundsgaranti, lovas det från Rönnquist och Rönnquist hemsida. Förmodligen också med polishundsgaranti, tänker jag, då även konstnären kommer att närvara vid vernissagen. Detta skrivs med anledning av inlägget  4 maj som bl a handlade om att göra ett ”statement” med och genom konst.

På första bilden från vänster Fredrik Stenman, Maria Zika projektledare för konstsamarbetet och Peter Ekström Örebro konstskola.
Andra bilden Risbergska skolan och en text med nedräkning inför studenten.

Skriv till projektet, dina tankar om livet – det stora och/eller det lilla

Projektet växer som det fanns en egen inneboende kraft i det. I bloggen berättar jag om projektet; dess syfte och process, men jag ger också fakta och kunskaper om främlingsfiendskap och rasism – det är ju vad hela handlar om.
För flera år sedan började jag med vänners hjälp att översätta brev som min danska familj sände till min farfar när han utvandrade till Sverige. Breven var förstås på danska och skrivna mellan 1915 och 1930. Tankarna från en mor och en far och en bror i det gamla landet visade sig vara en fin väg in till livet då, och vad som var och är viktigt; människorna och relationerna.

När jag sedan blev inbjuden att vara med i en utbildning av Sveriges Konstföreningars Riksförbund för att lära mig kuratera konst var valet av projekt givet. Årets tema är politisk konst och med breven som bakgrund vill jag med projektet prata om och reflektera över våra värderingar kring människor som söker sig till Sverige idag av samma anledning som min farfar en gång gjorde d v s för att söka sig ett bättre liv.

Projektet består av tre delar; konstutställning, samarbete med föreläsningar och offentliga samtal samt en blogg. 
1.Konstutställningen startar i ÖBO´s lokaler i Hållstugan på nedre delen av Stortorget 27 september 2014. Därefter kommer utställningen att gå runt i länet i samarbete med bl a Konstfrämjandet Bergslagen. Det blir nedslag på skolor och bibliotek runtom. Utställningen görs av Sara Mirzajanzadeh som gjort resan från Iran knappt 100 år efter min farfar. Sara har en gedigen konstutbildning och tanken är också att hon skall följa med utställningen som konstpedagog.
2. Med tankarna i projektet som bakgrund pratar jag med olika organisationer att de gör föreläsningar på projektets tema utifrån den egna verksamheten. Hittills har Örebro Konsthall, Örebro Läns Museum, Migrationsverket och Nerikes Allehanda sagt ja till samarbete. Och flera diskuterar jag med.
3. Efter ett tag blev det tydligt för mig att man inte finns om man inte är på nätet. Alltså bloggar jag nu.

Från start handlade projektet om en konstutställning, vecka 40 som är Konstens Vecka, dock utifrån breven och temat. Tidigt blev det tydligt att samarbete och publikt arbete krävdes för att få genomslag. Sedan kom tanken med bloggen som nu sysselsätter mig. Därefter en självklarhet med konstpedagog till utställningen. Sedan ville jag ha in brev och tankar från unga idag för att se skillnader och likheter. Därför är nu några gymnasieklasser involverade. Av detta kan bli en bok så småningom.

Vad nästa steg blir är i skrivande stund helt omöjligt att sia om. Men jag vill gärna ha in fler tankar och brev så skriv till bloggen. Vem som helst kan skriva sina tankar och sända in, kort eller långt, om vad som helst som berör dig och adressera till vem som helst, verklig eller påhittad, anonymt eller med namn. Jag tar emot, läser och publicerar om det inte är rasistiskt.

Skivade dalahästar och rånarhuvor med kurbits

Att vara rolig är det svåraste som finns, säger Marita när jag beklagar mig över min brist på humor i bloggen. Humor och satir är ju annars ett sätt att göra ett ”statement” minnesvärt.

Konstnären Peter Johansson har med humor ifrågasatt och dekonstruerat svenskheten i konsten. Det har han gjort bl a genom att skiva dalahästar och gjort rånarhuvor med kurbitsmotiv samt ställt ut sig själv som, giganten och nationalmålaren, Anders Zorn i själva Zornmuseet. Allt detta fick rasistiska förespråkare att kalla honom för kulturhatare i deras tidning. Peter Johansson har fortsatt att skämta med Dalarna sedan tiden på konstskolan. Dalarna är ju för många urbilden av det svenska.
Det blev förstås också en stark reaktion när han klädde in hembygdsmuseet i Nässjö med ett färgglatt fodral så att det kom att påminna om en Moské. Även verket Little Sweden, där han lät tre skådespelare föreställande skinheads näcka och dricka vodka på en flotte fick starka reaktioner.

I Närke blev han världskänd med en 80 m bred namnskylt på Kvarntorpshögen. Namnet Johansson ståtar likt Hollywood-skylten med lika många bokstäver och i samma storlek och färg. Bara sättet att framhäva och använda sig själv i konsten provocerar både i Närke, Dalarna och Sverige.

Avgångsklassen på Örebro Konstskola ställer ut sina verk på Örebro Läns Museum. De är morgondagens konstnärer och förhoppningsvis också eventuella provokatörer. Många konstnärer till trots är utställningen fint balanserad med måleri, skulptur, video, teckning, foto och ord. Det är nytt, fräscht, känsligt, roligt, estetiskt, ibland mycket eftertänksamt och man blir garanterat berörd.

På bilderna: Fredrik Landevåg med sin målning direkt på länsmuseets vägg. 
Emma Bjelke på höger sida av sin teckning och med sin modell Louise Sjöblom till vänster.

Det blir nog aldrig mer att jag besöker dig

Se brev nr 12 på Danska brev
Redan i förra brevet från föräldrarna förstod vi att sonen Otto skulle flytta och byta bostadsort, och att det var förlovning på gång. Förlovning då, för 100 år sedan, var ett mycket kraftfullare åtagande än det är idag. Då implicerade det verkligen ett åtagande med löfte om giftermål och försörjning. Den här gången frågar föräldraparet också verkligen efter Vera, den blivande svärdottern.

Även i förra brevet stod att läsa att resan mellan arbetet i Malmö och Köpenhamn där ibland familjen kunde mötas,  kostade Otto en hel krona. Det är nu tydligt att Otto flyttar längre bort, för det blir längre när han vill komma ”hem”, skriver föräldrarna. Om det är till Ystad eller Karlskrona eller annan ort som flytten går till är det ingen som idag vet. Modern skriver att det var en härlig båttur den gången hon besökte sonen i Malmö, och så lägger hon till, i en sorgsen ton, att det blir nog ingen mer gång.

Nu blir det också tydligt att det Otto sysslar profesionellt med är att göra affärer. Föräldrarna önskar att han gör bra sådana till sin arbetsgivares tillfredsställelse. Firman Herman Gotthardt var en slags skeppshandel vars ägare kom från ön Falster inte så långt från Mariebo på Lolland.
Därefter frågar föräldrarna i brevet om Otto hört av den äldre brodern Einar. Denne har gått i Faderns fotspår och är murare i Norge efter en kort tid på sjön. Fadern är murarmästare och kanske är det därför som de har telefon tidigt, som ett sätt att skaffa arbete. Einar har försökt ringa hem. Det lyckades honom inte och istället sände han ett telegram. Det ligger en ton av oro i Moderns fråga till Otto om Einar.
Brevet avslutas med upplysningen om att Fadern köpt en tomt på Ansgarsvej. Som jag förstått så gick murarmästarnas arbete till så att de köpte en tomt, byggde ett hus och sedan sålde, förhoppningsvis med vinst. Vem Gottfrid är eller var vet jag inte, men gissar på en anställd i murarmästarens verksamhet.

Det är lätt att känna in sig i föräldrarnas oro för sönerna som sökt sig bort och som bara nås med meddelanden per brev. Deras oro handlade antagligen om bristen på mat och försörjning, kriget och vart det skulle ta vägen, oron på arbetsmarknaden, valet och av livspartner, alkohol och droger och sådant som föräldrar alltid oroat och oroar sig för. Jag funderar över vad dagens föräldrar tänker på och så googlar jag orden flykting och drunkning. Ett ändlöst antal rubriker kommer upp, alla med rapporter om människor som vågat steget och förlorat sina liv. Varje år dör 2000 människor på flykt bara i Medelhavet.

Nytt brev, nr 12,  inlagt på Danska brev