Människor är ju människor var de än kommer ifrån

Du måste skriva om Bulgarien, säger dottern då jag berättar att jag funderar på ett inlägg. När jag frågar henne vad hon menar säger hon att det är fruktansvärt med stängslen som byggs för att hindra flyktingar, oftast från Syrien, att ta sig in i för att söka asyl i Europa. Murarna eller stängslen är höga och försedda med taggtråd med sylvassa knivar högst upp. Människor är ju människor, säger dottern, var de än kommer ifrån.
På murarna finns det värmekameror som registrerar när människor närmar sig och sedan jagas de därifrån med hundar, elpistoler, batonger och annat våld oavsett vilka de är; familjer med små barn, unga eller gamlingar.

De som har lyckats ta sig in i det fattiga Bulgarien lever under de hemskaste förhållanden i övergivna militärläger och utkylda containrar där människor dör av omständigheterna. Där saknas allt – mat, vatten, mediciner och värme. Människor ber för sina barns skull om att få hjälp att komma därifrån. Men det är bara de som har pengar och som kan betala en advokat som kan få den hjälpen. Många har förlorat allt de en gång hade och inte sällan har de blivit rånade under flykten på sina allra sista medel.

Precis som Kristina och Karl-Oskar en gång gjorde kämpar dagens migranter för sin mänsklighet. Det fanns en tid då över en miljlon svenskar utvandrade, främst till Amerika. De sökte sig alla till ett bättre liv för sig och sina barn. Resan över Atlanten var oviss och livsfarlig.