Fredag 3 januari 2014
Ibland får man låta slumpen avgöra, tänker jag tyst för mig själv när jag ger mig ut i snöslaskigt
Örebrovimmel. Slumpen är i det här fallet om jag möter en konstnär som jag tror
skulle kunna gestalta min konstutställning. Det är början på januari och jag
har nyss tackat ja till att delta i en pilotutbildning i slutet på månaden för
att lära mig kuratera samtidskonst genom Sveriges Konstföreningar. Ordet
kurator är ganska nytt och enkelt uttryckt betyder det här att ansvara för en
konstutställning.
När jag kliver innanför
dörrarna på Konstfrämjandet bland de röda trävirkeshusen i Wadköping träffar
jag så Sara Mirzajanzadeh. Kanske egentligen inte så mycket till slump. Här
bland spännande konst arbetar flera konstnärer. Sara är konstnär och kommer
från Iran med sin familj ca 100 år efter det att min farfar kom hit. Jag tror
det skulle funka. Kanske lika lång väg resa som min farfar gjorde för 100 år
sedan på sitt sätt. Om hon vill förstås. Vi beslutar oss för att träffas och
prata vid senare tillfälle.
I mitten på januari skall jag träffa konstnären Sara Mirzajanzadeh och prata om att medverka i mitt
kommande konstprojekt. Det är stort. Tanken är att jag skall kuratera en
utställning och hon ev skall gestalta den konstnärligt. I ärlighetens namn
måste erkännas att jag, när jag anmälde mig till utbildningen ett år tidigare,
inte tänkte så mycket på eller förstod vad kuratera innebar. Kul med
utbildning, var min tanke, det vill jag vara med på.
En viss förklaring om mig
krävs här. Jag har så länge jag minns haft ett stort intresse för konst. Det
har gett mig så oerhört mycket tillbaka i form av upplevelser, kunskaper, möten
med människor, resor, förståelse för historia och samtid m m. I Örebro har jag
medverkat i en rad konstföreningar.
Något annat om mig är att jag
bestämt mig för att jag p g a min ålder inte får tacka nej till saker. Det är
nu som gäller för mig. Sammantaget dessa två aspekter gav att jag sade ja till
utbildningen när den nu, för några veckor sedan, erbjöds mig.
Men nu står jag här och inser
plötsligt att jag skall engagera en ung konstnär i ett projekt och jag vet inte
ens vad det innebär att kuratera. Utbildningen är först i slutet på januari och
jag behöver förstå något om min roll redan nu.
Då tänker jag på Anna-Karin,
Wulgué nytilltredd chef för Örebro Konsthall ÖBKH. Kan hon möjligen förklara
vad det innebär att kuratera?
Det är mörkt och det är kallt och det är januari i
Örebro. Jag står på trappan till
ÖBKH, Örebro Konsthall i Centralpalatset, och ringer på dörrklockan. Där står
även en brevbärare med ett paket under armen och vi ringer huttrande på klockan
igen. Där inne i den f d banklokalen ser vi att de renoverar och målar om och
plötsligt uppenbarar sig både konsthallschef och hennes medarbetare och vi blir
insläppta. Brevbäraren får lämna sitt paket och jag får följa Anna-Karin Wulgué
en trappa upp till hennes chefsrum. Tacksamt slår jag mig ner i besöksstolen
mitt emot henne. Jag har haft kontakt med Anna-Karin när hon chefade på
Konstfrämjandet och jag var ordförande för föreningen Konsthallens vänner.
Därför vet jag att hon är kunnig, klok, har stort kontaktnät och bra att
samarbeta med. Men det är inte självklart för mig att hon mitt i övergången
till nytt jobb har tid att förklara vad det innebär att kuratera. Jag berättar
för henne om utbildning och projekt och att jag behöver förstå för att gå
vidare och t ex prata med konstnär.
När jag en stund senare lämnar
ÖBKH förstår jag lite mer. Min roll är att se till HUR utställningen skall vara.
Jag skall vara den som sätter ramar, bestämmer innehåll, utformning, ekonomi,
press m m. Inom de ramarna skall konstnären fungera. Tack Anna-Karin!
Hade jag arbetat på riktigt
och t ex som kurator på Moderna Museet med att göra en utställning med Picasso
så var det jag som valde inriktning på utställningen, valde verken och i stort
fixade allt t o m hängning. Grattis Lena, tänker jag, vad har du gett dig in i?
Ett första möte med konstnären Sara hemma hos mig i mitten på januari. Vi fikar och
jag berättar om breven min danska familj sände till min farfar då han kom till
Sverige för 100 år. Han sökte sig ett bättre liv precis som människor fortfarande
gör. Jag berättar också att jag skräms av den främlingsfientlighet som finns
här idag parad med en njugghet mot dem som inte har det lika bra som vi.
Sedan pratar vi om
utbildningen, om Sveriges Konstföreningar och att projektet skall resultera i
en utställning med politisk inriktning. Sara gillar idén och föreslår att vi
skall förstora några brev rejält. Eftersom de är på danska så tänker jag att
det behövs översättningar jämte. Sara föreslår att vi skall fråga besökare om
deras åsikter och sedan sätta upp dem synligt gärna på en spegel. Först går jag
igång på idén, men vid närmare eftertanke så känner jag att det kan man inte
göra. Däremot kan besökare få skriva egna brev till tänkta eller verkliga
personer och lämna som en del i utställningen.Det verkar som om vi kan
samarbeta om projektet och jag berättar om Marianne Freyne Lindhagen, en vän
till mig som på sommaren har ett galleri i Nyhyttan. Här kan utställningen få
visas. Vi bestämmer att vi skall träffa Marianne tillsammans.
För några veckor sedan hade jag ingen aning om att jag skulle göra en konstutställning. Nu är jag på
tåget. Men jag känner mig lätt stressad över att de andra som skall gå kursen
har haft ett år att förbereda sig på, medan jag nu försöker komma ikapp.
Därför bjuder jag hem
Marianne Freyne Lindhagen på kaffe och småkakor. Marianne är sociolog och
migrationsforskare bl a. Hon arbetar också för Svenska Freds, är ordförande för
Fotograficentrum, fotograferar själv och har ett galleri. Marianne är så himla
duktig och var min handledare när jag gjorde ett examensarbete på dåvarande
Högskolan i Örebro för många år sedan. Nu är hon en vän.
Meningen är att hon och Sara
skall träffas, men Sara dyker inte upp så det blir Marianne och jag som pratar
över småkakorna. Det visar sig att även Marianne gillar idén med utställningen
och när jag kommer till delen om att låta besökare skriva egna brev så säger
Marianne generöst att om det blir något bra av det så kan hon hjälpa till att
ge ut breven på sitt förlag. Det vore ju verkligen intressant, tänker jag.
Jag har också kommit fram
till att jag vill försöka samarbeta med olika organisationer i Örebro för att
försöka initiera föreläsningar på temat migration, solidaritet,
främlingsfientlighet, invandring, statistik, kultur m m. Det finns ju redan en
rad organisationer som gör intressanta föreläsningar under året. Tänk om jag
fick till att några av dessa hade med utställningens tema migration att göra.
Då blev det ju så mycket mer av projektet.
Man kan nog kalla det rivstart när jag mitt i december fick besked om att jag inbjuden till
kuratorsutbildningen och därmed skulle starta ett konstprojekt med allt vad
därtill hör. Utbildningen hade annonserats ett år tidigare och ingen tänkte nu
på att sända mig någon information nu. När jag till slut fick den så visade det
sig att jag i vissa delar, förstås, mindes fel. Te x så skulle inte
konstprojektet realiseras under sommaren som jag trott, utan v 40 som är
Konstens Vecka och ett rikstäckande arrangemang av just Sveriges
Konstföreningar.
Sveriges Konstföreningar vill
vara Sveriges ledande konstbildningsrörelse och har troligen därför sina rötter
i folkrörelsetiden. Idag organiserar och utbildar rörelsen konstföreningar runt
om i landet. I Örebro finns en distriktsorganisation i vilken jag sitter i dess
styrelse.
Med den nya informationen får
jag tänka om. Att ha utställningen på Galleri Nyhyttan på hösten är inte
tänkbart. Inte en kotte skulle komma dit på hösten. Där är det sommaren som
gäller.
Därför blir jag lätt rusig
när en annan väninna erbjuder mig att ha utställningen i en del av hennes
nyöppnade verksamhet centralt i Örebro. Delen är tänkt att inrymma just
konstutställningar.
Sara och jag beger oss dit
för att inspektera. Väl där börjar jag berätta om konstutställningen som ju
inte är något estetiskt konstprojekt med kvadratiska dukar på väggen. Det är
ett samtidskonstprojekt och som ett sådant snarare en idé eller ett koncept som
vill något och i det här fallet handlar det mycket om dokumentation. Jag hinner
säga att utställningen skall heta Min farfar kom till Sverige så ser jag hur den
kära väninnan rynkar ihop ansiktet och säger att det går inte. Det blir
alldeles för politiskt, menar hon och att hon måste tänka på verksamheten.
För mig kom detta helt
oväntat, men blev till en insikt. Jag kommer senare på utbildningen att lära
mig att konst rör upp mycket mer känslor än någon annan verksamheter i
samhället. Jag blir ställd, men förstår henne fullt ut. Så snubblar undersköna, supersnälla
Sara och jag, en tant på 60 vårar, ut i solskenet. Vi är alldeles för politiska. En lätt absurd känsla
men fullt verklig infinner sig och jag tänker lite desperat att vad gör jag nu?
Hur skall detta nu lösas? Det dräller ju inte precis av utställningslokaler
centralt i Örebro som bara vill ta emot min utställning.
Det är en relativt snöfri onsdagkväll i slutet på
januari och jag är på Kävesta
Folkhögskola för att lyssna på en föreläsning. I den gamla samlingssalen sitter
vi, stadsbor och bönder, och mumsar på sockerkaka och lyssnar på hur
speldjävulen ödelägger en människas liv. Det är helt förfärligt och jag inser
hur TV-reklamen överöser oss med lockelse om storvinst utan ett ord om alla
dessa människor som först måste förlora.
Innan vi far hem får jag
kontakt med en av arrangörerna och förklarar kort om mitt konstprojekt. Jag får
ett namn att kontakta för ev framtida föreläsning.
Jag tänker bra när jag är ute
och går min morgonpromenad med stavar och P1 i hörlurarna. I mitt huvud maler
frågan på om utställningslokal samtidigt med programmen Kaliber, Konflikt och
Stil. Var skall mitt konstprojekt ställas ut? När jag berättade för dottern
tidigare om konstprojektet med breven så sade hon att hon var stolt över mig.
Jag blev så himla glad. Nu tänker jag att det kräver någonting av mig. Jag får
inte släppa projektet för att jag inte hittat lokal.
När jag går ut från Willys i
ÖBOs galleria nere på Stortorget slås jag av tanken att där på motsatta väggen
skulle man kunna ha en liten utställning. Här handlar och passerar folk
dagligen, Svea´s har ett konditori, men det finns fortfarande lite plats. Tänk
på OpenArt i Örebro, säger jag till mig själv där jag kånkar ut mina matkassar.
OpenArt är biennalen som fyller Örebros gator och torg med spännande konst
varannan sommar.
Jag har ofta tänkt för mig
själv att i motgång får man försöka finna något positivt. Det är ett sätt att
stå ut och gå framåt. (Dock gäller det inte alltid i alla lägen. Mina barns nya
svåra handikapp är ett sådant. Där finns absolut inget positivt att hämta.) Men
inser jag att det var ju det bästa för projektet att få nej på att vara en
trappa upp i en liten lokal. Dit skulle nog få komma för att vara ärlig, kanske
enbart mina närmaste påhejare. Men här där så många redan är. Där skall projektet
förstås finnas. Det är som om livsandarna återvänder till mig och projektet.
Och jag traskar full av tillförsikt hem med potatis, sallad, tomater och lite
kycklinglever.
Jag ringer till ÖBO´s växel och frågar runt lite och jag kopplas till Anita
Larson. Kort förtäljer jag om mitt
projekt och att det behöver någonstans publikt att vara. Vi kommer överens om
att ses i mitten på februari. Inga löften har jag fått, men på något vis så är
jag helt säker på att det kommer att lösa sig. Så säker är jag att jag berättar
för mina kompisar i Läsecirkeln på stadens bibliotek om konstprojektet och om
var det skall vara. Det har jag insett att om utställningen skall vara i en
galleria så skall jag också vara närvarande hela tiden och vakta och bjuda in
besökare. Då behöver jag några som byter av mig för mat och toabesök. När jag
berättar upplägget tar samtliga upp sina agendor och skriver in. Gud välsigne
systerskap, tänker jag och det är en glädje att få vara i sammanhang med så
generösa människor.
Konstfrämjandet har intressanta
söndagsvandringar till olika gallerier och på en sådan pratar jag med Marita
Axelsson som chefar där. Jag berättar om mitt konstprojekt och hon svarar med
att säga att projektet kanske skulle passa att gå runt i länet för dem. En helt
ny tanke för mig och mitt projekt växer i den stunden.
Ett projekt gör sig inte själv, börjar jag inse. Det behövs pengar till material; skärmar,
förstoringar, trycksaker, audioguide för dem som inte ser och allt möjligt som
man inte tänker och framför allt så skall konstnären ha betalt för sitt jobb
och någonstans att arbeta. Alltså söka pengar. Janne Rindar arbetar på Örebro
kommun med Kulturprojektbidrag och i samtal med honom inser jag att jag glömt
en viktig sak. Man kan bara söka pengar utifrån en förening eller organisation.
När jag sökte utbildningen
för ett år sedan så informerade jag styrelsen för Sveriges Konstföreningar
Örebro. Och när jag fick veta att jag inte kom med i augusti så informerades de
även om det. Men sedan jag för några veckor sedan blev erbjuden en plats så har
det varit jul och nyår och absolut inga möten. Nu mejlar jag till dem och
berättar om att jag är inbjuden att jobba med min danska familjs brev till min
farfar när han sökte sig ett bättre liv i Sverige för 100 år sedan och dessutom
skall jag försöka initiera föreläsningar i samarbete med olika organisationer i
Örebro. Jag ber dem att godkänna och anta mitt projekt som deras och jag får ett
i stort sett positivt svar. Därmed kan jag börja söka pengar.
Tisdag 4 februari 2014
Nu är det projektskrivning som gäller. Jag vet ju vad jag vill göra och vad jag har för
material, men skall jag söka pengar så måste jag kunna förmedla projektet på
ett bra sätt. Och det brinner i knutarna. Man kan tycka i februari att det är
långt till slutet på september, men det är redan sent att söka. Det är långa
förfaranden och beslutstider.
Jag skriver och jag skriver och
sliter mitt hår och emellanåt sänder jag mina mödosamt hopkomna tankar till
Caroline Lund på Sveriges Konstföreningars riksförbund. Hon är en klippa och
jag beundrar henne oerhört för allt hon kan. Så till slut får jag ihop något
som kan passera som projektbeskrivning.
Gävle är en fin liten stad
med kultur och hav nära. Jag klafsar genom snöslasket till Sylvanum. Där
träffar jag mina meddeltagare. De flesta är precis som jag lite äldre och
kvinnor. Och det visar sig att flera inte kommit längre i sitt projekt än jag.
Jag drar en lättnadens suck.
Föreläsarna är Håkan Nilsson,
Power Ekroth, Stefan Karlsson, Pontus Raud, Johanna Uddén och Johan Ågren. De
kommer att prata om allt från samtidskonst, kuratorsrollen, finansiering,
samarbeten, marknadsföring till genomförande av projekt. Alla är förstås bländande intelligenta och framgångsrika
och jag frågar mig hur jag kan gå vidare utifrån deras föreläsnignar med mitt
lilla pytteprojekt. Föreläsarna har arbetat över Europa och genomfört
SuperMarket och andra stora evenemang. Och så tänker jag att man kan ju inte
mer än misslyckas.
En annan upptäckt jag gör är
att Sveriges Konstföreningar gör utbildningen tillsammans med Senus och
Riksutställningar. Förmodligen är det bara jag som inte har koll på läget,
tänker jag tyst för mig själv.
Jag tänker mig ställa ut
några brev med översättningar, låta läsa in några på danska, skriva en kort
förklarande text om hela historien som besökare kan läsa, säger jag. Och så
berättar jag att jag vill med detta delta i samtalet om hur vi idag ser på och
möter människor som kommer hit i samma strävan som Otto en gång gjorde. Och
tack och lov så svarar Anita mig att hon tycker att detta är mycket intressant
och nog skulle passa bra in i gallerian på Stortorget utifrån att deras
hyresgäster kommer från många olika hörn av världen.
Några dagar senare får jag
slutligt positivt besked och ett nytt namn att samarbeta med. Nu vet jag att
jag har någonstans att vara när det är dags. Det känns onekligen som en stor
lättnad.
Sista helgen i januari är det då dags för utbildningen. Jag tar direkttåget från Örebro och kliver av på
stationen i Gävle för tre dagar av nya tankar och idéer . Därefter förväntas jag
och övriga deltagare i stort klara att genomföra våra projekt. Till vårt stöd
skall dock finnas en utbildad kurator tillgänglig via mejl och telefon. Syftet
med utbildningen är att höja nivån på de projekt som konstföreningar
arrangerar, läser jag i utskicket.
Jag är bra på idéer, men inte på att administrera och
förvalta. Därför kommer nästa steg i projektet som en
dålig överraskning. Att skriva projektbeskrivning var jobbigt. Att söka pengar
är ett mindre helvete. Med första ansökan spenderar jag tre dagar framför
datorn. Jag klarar av sid 1 och sid 2 men när jag kommer till sid 3 så slutar
allt att fungera. Jag svettas som en grovarbetare där på stolen. På tredje
dagen ringer telefonen och en för mig okänd person säger att de ser att jag gör
ideliga försök med deras ansökan. Och så får jag ett nummer till supporten. Jag
ringer och det löser sig direkt.
Jag fortsätter med ansökan nr
två och nr tre. Det går, men är ett slit att få till dem i datorn och sedan
spara och sända. Jag ringer till min dotter om hjälp när jag inte lyckas spara
utan att allt försvinner.
I mitt hjärta känner jag djupt
medlidande med alla konstnärer och andra som dagligen tampas med dylika
uppgifter. Arma människor, tänker jag.
Det går så långt att jag får
stressymptom och svårt att sova. Och när jag beklagar mig för danska kusin i Hollbaek så säger hon att men
Lena du gör ju det här för att det skulle vara roligt. Ja, visst jag tänker jag
så var det ju, men nu är det ju inte längre kul, bara pressande och hemskt.
Mina ansökningar tillsammans
med annat material ligger utspridda på bordet i vardagsrummet. Varje gång jag
passerar, typ 100 ggr/dag/ så slår adrenalinet till. Då beslutar jag mig för
att förpassa allt material till ett annat rum och mindre synligt. Jag mår
genast bättre. Sedan tvingar jag mig att göra ytterligare två ansökningar och
det blir vad jag håller på med under helgen. Helt underbart när det är över. Jag
har lämnat fem ansökningar. Två kvar att söka. Men dessa kan vänta och jag får
lite ledigt.
Det är fredag eftermiddag i mitten på februari och jag
väntar på att få träffa Anita Larson
på ÖBO för att be att få ställa ut projektet Min farfar kom till Sverige. I
konferensrummet berättar jag om min farfar Otto som troligen 21-22 år gammal
flyttar från ön Lolland först till Malmö där han spelar i ett fotbollslag som
heter Malmö FF och sedan flyttar till Stockholm. Där bygger han upp en agentur
för ett Danskt företag, bildar familj och lever ett gott liv. Breven familjen
sänder handlar om vardagen, bristen på jobb och varor, omtanken och oron för barnen,
en dotter som blir sjuk och hur man på den tiden tar sig till sjukvård och
mycket annat.
Jag står i köket och steker strömming så det osar i
hela lägenheten och då efter
hästjobbet med ansökningarna så slår det mig hur tufft det faktiskt är att driva
ett projekt helt själv. Ingen att bolla idéer med eller få stöttning av. Det
som började roligt blev plötsligt väldigt tungt. När jag beklagar mig, frågar
vännen Birgit var konstnären Sara M är i det hela. Och jag svarar att jag jagat
Sara i en månad nu i ett framgångslöst försök att hålla löpande kontakt.För att vilja vidare i
projektet får jag gå tillbaka i tanken och känslan där det började; i de fina
danska breven som med bakgrund av första världskriget sänder råd och kärlek
till sonen långt borta. Också idén att använda breven till att diskutera den
främlingsfientlighet som finns idag. Där finns också viljan att för mig själv
att lära nytt. Jag landar där och hämtar kraft.
Onsdag 26 februari 2014
Tuula och Leif kommer till min undsättning, både mentalt
och praktiskt. Det blev plötsligt oöverstigligt tungt med allt som
skulle göras i konstprojektet; ringa, skriva, prata, planera, ansöka, hålla
ihop m m. Och dessutom har jag insett att konstprojektet måste finnas på nätet
för att liksom finnas till över huvud taget. Så jag ber Leif som är skitduktig
datorhemsidesdesignspecialist om hjälp att starta en hemsida. Det har du inte
råd med, svarar Leif sakkunnigt. Men en blogg kan du ha, fortsätter han. Det
vänder när jag känner att de två finns där beredda att hjälpa. Leif och Tuula visar och
berättar och jag förstår absolut ingenting. De tittar storögt på mig och jag
tänker att de tror nog inte det är möjligt att en person idag kan begripa så
lite. Så de snickrar till en blogg och utifrån den kan jag börja visualisera
det hela. Tuula lovar mig också handledning och jag fylls av tacksamhet mot dem
båda.
De uttrycker också något som jag
själv tänkt. Nämligen om det är så att mina ansträngningar att söka pengar inte
ger resultat så finns i alla fall projektet på nätet. Precis, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar