30 maj 2014

Om det må vi berätta

F d politikern Mona Sahlin och konstnären Dror Feiler har fått hakkors målade på sina ytterdörrar. Istället för att ta avstånd från dådet och allt som symbolen står för, retar folk upp sig på att de utsatta går ut i tidningarna nu.

I kommande val i höst i Sverige ställer det nazistiska partiet Svenskarnas parti upp i hela 35 kommuner. De håller nu på att bygga upp en social legitimitet och en lokal förankring. Detta går bl a till så att partimedlemmar erbjuder sig att t ex städa hemma hos äldre människor eller gallra i deras trädgårdar.
Svenskarnas partis rasideologiska föreställningar handlar om den genetiska svensken. Tanken är att alla svenskar i framtiden skall gentestas. Och de som inte har rätt blod är inte välkomna att stanna.

Tyskland representeras för första gången i internationella sammanhang av en nazist. Man kan med fog säga att en gräns har passerats när det nu finns en tysk nazist i Europaparlamentet.

Snart finns inga överlevande kvar efter nazisternas dåd i Hitlertyskland som kan förtälja om övergreppen. Detsamma gäller för förövarna. Därför är det viktigt för oss andra att minnas deras vidriga människosyn och förintelsens offer.

29 maj 2014

Stöveltramp och bruna vindar

Aldrig, aldrig ge upp, tänker jag när jag efter EU-valet slår mig ner vid datorn. Islamofoba, antisemitiska, antiziganistiska samt invandringskritiska partier fick stora valframgångar i hela Europa.

I Örebro län röstade drygt 10% på SD och i norra länsdelarna på flera orter så många som över 30%. Jag ryser i sommarvärmen.

Tankarna om den starkes rätt över de svaga, går framåt. De som vill stänga gränser och slänga ut människor i nöd växer i antal. Vart tog humanismen och de kristna värdena vägen? När försvann tankarna på människors lika värde? Hur ser det samhälle ut som vi vill leva i?

28 maj 2014

Vad Snövit, Hirjas, Sapmi och Leonore Fini har gemensamt

Vad som är konst, dess syfte och var gränsen går mellan konst och politik, kan man fråga sig i en tid när allt eller inget kan vara konst?
Bildmuseet i Umeå har de ställt ut vad de kallar politisk konst. Sapmi gjordes av en samisk konstnär om rasbiologi. Hirjas handlade om Indiens tredje kön. Och Leonore Fini var en kvinna som bara råkat trilla ur konsthistorien och nu genom utställningen håller på att trilla in igen.
Bilden av konst som god och uppbygglig kvarstår starkt. Grunden i estetiken är en slags ordning, och det eller den som bryter ordningen skapar diskussion. På det finns flera exempel. Tänk på Anna Odell som i verket Okänd kvinna iscensatta sig själv från en tidigare händelse. Det tog tre månader innan verket fanns att se, men ändå gick debatten i taket direkt.
Eller när Dror och Gunilla Feiler på Historiska museet gjorde installationen Snövit. En bassäng fylld med rödfärgat vatten och en båt med en palestinsk självmordsbombares bild. Verket blev världskänt  då den israeliska ambassadören orsakade kortslutning genom att slänga strålkastare i vattnet.
Vårt sätt att se på konsten som gränsöverskridande kanske paras med förväntan om att respektera det som vi ser som heligt. Konsten befinner sig på så sätt mitt emellan det estetiska och politiska fältet – och då kan kaos inträffa. Kanske är konstens roll ändå att överbrygga det glappet.

26 maj 2014

Politisk konst bland björkarna i Umeå

Bloggen, samarbete med skolklasser och organisationer, och en utställning – allt med namnet Min farfar kom till Sverige ingår i ett samtidskonstprojekt. Projektet såg dagens ljus i början på året och vill diskutera rasism och främlingsfientlighet. Utställningen startar 27 september i Hållstugan i Örebro för att sedan gå vidare i länet.

Nu i maj for jag från Örebro och till Umeå för att lära mer om politisk konst. Stadens alla björkar var ljust vackra och förmodligen i sin mest potenta pollentid när organisationen Sveriges Konstföreningar drog i gång helgutbildningen. Den bestod av både praktik och teori. Ja vi deltagare från hela landet fick verkligen vara medskapande av konsten. Vi delades in i grupper ledda av erfarna konstnärer. Min grupp leddes av Johannes Samuelsson som använt sin konstnärsblick på Umeå i förändring. Han har engagerat sig för en ”korvgubbes” rätt till en bra arbetsmiljö men också för större demokratiprocesser i stadens utformning.
Min resekompis Päivi deltog i Cecilia Parsbergs forskning om tiggeri genom att vara kropp på gata. En upplevelse som kanske fler borde pröva på.
De övriga workshopen leddes av Gunilla Samberg och Malin Lobell. Gunilla är inbjuden med sin Convoy till Almedalen i sommar. Malin arbetar politiskt med plantor. Måste ses!

24 maj 2014

Jag har hela tiden en känsla att det hänt dig något obehagligt

Nu är det nyår 1917 i Danmark. Hemma i Mariebo på Lolland väntar föräldrarna på att få höra ifrån sonen Otto som bor i Sverige. Kanske bor han i den svenska och kungliga hufvudstaden nu? Brevet börjar
nämligen med frågan om han kommit väl till Stockholm.

Otto har varit  i barndomshemmet över julen, men sedan har de inte hört ifrån honom. Det liknar dig inte alls, skriver Modern oroligt. Sedan kommer hon nog ihåg att hon har en hälsning till Otto från den äldre brodern Einar. När hälsningen är framförd resonerar hon med sig själv. Hon skriver att hon inte begär att han skall skriva varje vecka, men när det går så här lång tid utan brev blir hon orolig. Det måste han ju förstå. Fast det nog är dumt, skriver hon sedan förhoppningsfullt.
Modern avslutar brevet med en kort hälsorapport. Hon har legat i influensa, men mår bättre nu. Så gör även Fadern. Alltså har han också haft influensa. Jag tänker att det var ju något högst allvarligt på den tiden hela tio år före penicillinets upptäckt. En enkel förkylning, som vi ser det idag, kunde då troligen få fatala konsekvenser. Är det det Modern räds, att sonen som hon håller så kär också fått influensa och är svårt sjuk, eller t o m något än värre?

Brev nr 15 inlagt på Danska brev

23 maj 2014

Var tredje person en invandrare någonstans i världen

Migration är en av de viktigaste frågorna idag, säger FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon till SvD när han nyss besökte Sverige.
Idag är mer än var tredje människa invandrare någonstans i världen. Det sammantaget med globaliseringen gör att det påverkar oss alla. Generalsekreteraren ser migration som en möjlighet, men är oroas över hur invandrare behandlas. Deras mänskliga rättigheter måste respekteras och inte diskrimineras. Det skall vara rättvisa löner och arbetsförhållanden. Tvärtemot främlingsfientlig retorik så tar inte invandrare jobben ifrån oss, utan skapar nya möjligheter.
Något annat Ban känner starkt för är förlusterna i människoliv för migranter till havs, vilket han menar är helt oacceptabelt. Det måste till säkra och organiserade kanaler för människors migration. Det skall vara en hoppfull resa och inte ett livsfarlig risk.

21 maj 2014

Rösta!
Syftet med det förenade Europa är nationalsocialismens motsats. Länder och folk som förenas blir starkare än de är, var och en för sig.

19 maj 2014

Snart är du främmande för alla här, men det är ändå något att komma ut och se sig om

Året är 1916 och går mot sitt slut. Otto har varit i Sverige i två år. Först arbetade och bodde han i Malmö. Men för en tid sedan flyttade han, dock okänt vart. Troligen skedde det i samband med ett steg i karriären på firman Herman Gothardt åt vilken han gör affärer. För firmans räkning gör han resor både i Sverige och utomlands. Han är nu 23 år och har hunnit med att vara förälskad. I några brev hörde vi talas om fröken Vera. Det talades t o m om förlovning. Men om fröken Vera hörs inte längre något.

Det är Modern som skriver brevet (se brev nr 14 på Danska brev) till Otto och det är fyllt av längtan. Återigen skriver hon att nu är han så långt bort att hon kan nog aldrig hälsa på honom. Men bara han kommer hem så är hon nöjd. Sedan konstaterar hon lakoniskt att det kommer en tid när även andra saker blir viktigare än barndomshemmet. Och att hon skall bli den första att glädja sig åt att han en gång får ett eget och gott hem. En god ställning, anser hon redan att han har.

Därefter berättar hon nyheter om Ottos syskon. Sören med frun Marie trivs i Köpenhamn. Och där finns också minstingen Hans som behöver lite vägledning i livet.
Syster har också fått ett eget rum, skriver hon sedan. Syster heter egentligen Anine, men kallas som så ofta flickor gör i Danmark för Syster. Hur Syster bott innan hon fått eget rum orkar man knappt tänka på. Förmodligen var bristen stor både på bostäder och arbete. Och en ung kvinna år 1916 hade nog mycket knappa inkomster.
Från Einar i Norge har föräldrarna fått ett kort. Hon berättar att han ännu inte är klar med sitt ackord. Einar är murare som sin Fader.
Och så slutligen skriver Moder att allt är som vanligt hos Kristians. Dennes dotter, lilla Tove, är inte stark i sitt ben och hur det skall bli med det undrar Moder.

Fadern är på Mads Pedersons begravning i Frylsö, berättar Modern sedan. Och lägger till en fråga till Otto, Om du minns dem? Hon konstaterar att Otto snart är främmande för alla hemmavid. Men trots sorgen i modershjärtat över att ha Otto så långt borta från det egna livet så kan hon se det positiva i att han får komma ut i världen. Det, skriver hon, kan man ha nytta av i framtiden.

Brev nr 14 inlagt på Danska brev

17 maj 2014

Inte ofarligt med konst – särskilt inte för konstnären

Tidigare (4 maj) skrev jag om Peter Johansson som skivat dalahästar och gjort rånarhuvor med kurbitsmotiv till nationalsocialister grämelse. En annan, om än ofrivillig, provokatör är Makode Linde. Det räcker med att nämna ordet Tårtgate så vet många vem konstnären är. Han blev verkligen världskänd när han på en konst- och tårtutställning skapade sig själv i en kvinnas kropp som serverades kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. Pontus Raud var kurator för konstutställningen och han säger att han aldrig kunnat gissa sig till reaktionerna som skulle komma. Pontus var också den som lade ut filmen och helt plötsligt slog det ner som en bomb i stora delar av världen och inte bara i konstvärlden. I sin konst använder sig Makode av ”blackface” som ett sätt att prata om rasism mot svarta människor. Han menar att vi inte har gjort upp med det i Sverige.

Det är mycket humor i Makode Lindes konst. När han gick på högre konstutbildning var hans examensarbete en lärar- och elevkatalog över samtliga i skolan i form av godisbollar. Det var bara en som var en chokladboll, och det var förstås Makode själv.
När Makode förberedde en utställning i Strömstad för ett år sedan blev han misshandlad av en man som slog honom med en stång med en svensk flagga på. Mannen skrek att han skulle döda Makode och visa honom vem som bestämmer.

14 maj 2014

Lyssna på Sorans kamp

Soran Ismail äter regelbundet lunch med Sverigedemokraternas andre man Linus Bylund. I en P1 Dokumentär kan man lyssna till delar av just ett sådant lunchmöte. Det är både starkt, roligt och mycket sorgligt att höra hur Soran oförtröttligt och lågmält, utan att brusa upp, resonerar med sin meningsmotståndare.
”Jag är inte rasist,  men” – så inleds ofta ett resonemang när någon skall förklara sina obehagliga åsikter utan att stå för dem.
”Andra människor tar min svenskhet från mig konstant”, säger Soran mitt i programmet och vi förstår hans sorg när han får motta oräkneliga mejl, sms m m med obehagligheter.
”SD växer för att de är i riksdagen. Det är liksom Ok-at” slutar han lakoniskt, men utan att för den skull ge upp sin kamp. Han tar sina meningsmotståndare på allvar, lyssnar och kommer med kloka argument.

12 maj 2014

Sverige behöver arbetskraftsinvandring

Att arbetskraftsinvandrare tar befintliga jobb och skapar ett låglöneproletariat är en myt. Tvärtom Sverige behöver arbetskraftsinvandring för att klara välfärden, menar Carola Lemne i en artikel i DN samma dag  som hon tillträder som vd för svenskt näringsliv.
Att vi behöver arbetskraftsinvandring har flera skäl, fortsätter hon. Dels för att lösa kompetensbrist och konkurrenskraft, men också för att många kommuner har en negativ befolkningstillväxt.  Ett exempel är att SKL nyligen kommit fram till att det behövs 225 000 nya medarbetare i vården. En annan anledning är vi behöver specialkunskaper och säsongsarbetare som inte finns här. Hela 29% av arbetskraftsinvandrare som kommer från länder utanför EU/EES är dataspecialister.

Carola Lemne menar vidare att det finns missförstånd som gör att motståndare till arbetskraftsinvandring – och invandring i allmänhet – kan fiska i ”grumligt vatten”. Missförstånd och myter blir en farlig mix för ett litet land i en globaliserad värld, hävdar hon.
De som kommer tar heller inte jobb från dem som redan finns här. Utan de tar jobb som annars inte skulle bli utförda och det bidrar till att företag utvecklas och kan anställa fler.
Viktigt är dock att arbetskraftsinvandrare får lön och villkor enligt kollektivavtal. Carola Lemne avslutar sin artikel med att det bör bli enklare för dem som vill komma hit och hjälpa oss att bygga Sverige. Det handlar inte bara om synen på tillväxt utan också synen på människor och Sverige.

10 maj 2014

En svart kub med mänskliga rättigheter

Det saknas kunskap om FN:s mänskliga rättigheter bland elever i Sverige. Detta trots att dessa står inskrivna både i skollagen och i läroplanerna. Om man inte vet om vilka rättigheter man har, då vet man inte heller när ens rättigheter kränks, eller när man kränker andras. Det vill projektet ”Varje människa gör skillnad” ändra på.
Skolklasser runt om i Sverige har fått uppdraget av Raoul Wallenberg Academy att iscensätta var sin mänsklig rättighet enligt FN´s artiklar i en stor svart kub. Uppdraget genomförs med texter, bild, film, teater eller installationer. Samtliga 30 kuber ställs ut i Stockholm på Raoul Wallenbergs dag 27 augusti 2014.
Mitt i Örebro står därför en svart kub på Stortorget i vilken elever på Karolinska Skolan arbetat med artikel nr 18 av 30 st.

Artikel 18: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Kuben är öppen och bemannad främst förmiddagar och runt lunch fram till 16 maj. Passa på att besöka och ta del av det gedigna arbetet eleverna gjort och här presenterar. På bilden Hanna Lindstedt årskurs 2 och läraren Evagelia Ilias

Skådespelaren Tomas Norström har ägnat mycket tid åt att fundera över vem som är rasist och varför vissa hatar invandrare. Tomas kommer från Södertälje som blivit mångkulturellt genom år av invandring med finländare, jugoslaver, chilenare, assyrier, syrianer och nu med flyktingar från Syrien. Det är för honom positivt, men samtidigt en drivkraft att samtala om det växande hatet.
I pjäsen ”Jag heter Mikael” vill han möta människor som ger invandrare skulden för allt det onda. Och också ge svar på varför Sverigedemokraterna växt sig in i Riksdagen. Tomas teori är att vi alla har behov av att vara i sammanhang och bli sedda. Därför lockas en del av extrema grupper som ger enkla svar till deras utanförskap. De som känner sig utanför dras till idén om att allt var bättre förr, innan invandrarna. Att avfärda allt som Jimmie Åkesson säger motverkar sitt syfte, menar Tomas i en artikel i DN 
Vi kanske alla lite till mans borde ägna tid åt att reflektera över oss själva och hur vi tänker och agerar i våra liv.

9 maj 2014

Målarmästare Knudsens dotter dog för några dagar sedan

Brevet undertecknat Fader och Moder i Mariebo 27 oktober 1916 tror jag är skrivet av Fadern. Han berättar om det som är viktigt för föräldrarna och det som händer i deras liv. Först tackar han för det som jag tror är återbetalningen för regnrocken d v s de tio kronorna som avhandlades i ett tidigare brev. Man förstår att hittills har föräldrarna hjälpt sonen i Sverige trots att denne haft arbete. Nu börjar Otto, efter två år, antagligen bli stadd i kassa och kunna återbetala.

Fadern skriver att det är glädjande att sonen kommer hem i jul. Vi läsare vet sedan ett tidigare brev att Otto flyttat från Malmö. Och här skriver så Fadern igen att nu blir det ju mycket dyrare för honom att komma hem. Det meddelandet, tänker jag, kan innehålla ett konstaterande om priset på resan, men också tanken att om du fanns i Danmark så vore det inte så dyrt att komma ”hem”.
Sedan berättar Fadern om en affärstransaktion. En fastighet har sålts för 30.000 kronor. Här vill jag säga att jag verkligen är osäker på siffran. När Fadern skrev om de 10 kronorna skrev han 10.00 och här skriver 30.000. Så priset kan vara något annat.

Med en kort mening skriver han sedan om en familj som förlorat sin dotter. I den lilla meningen som följer om att nu är de föräldrarna helt barnlösa, så ryms så mycket smärta. Därefter skriver han, antagligen precis som hans egna tankar går och med lättnad, att det är väl med de egna barnen i Köpenhamn och även sonen Einar i Norge.
Vi förstår att sonen Einar och Ottos äldre bror blir klar med sitt ackord i november. Jag gissar att ett ackord är ett slags avtal eller beting med arbetsgivaren som Einar är låst vid. Efter att det är klart skulle han kunna återvända till Danmark. Det finns tydligen arbete i Köpenhamn, men inte i Mariebo. Jag vet ju idag att Einar hade en fästmö i Norge. Det är inte säkert att föräldrarna visste detta.
Fadern har lite att göra inför flyttdagen står det i brevet. Då 1916 fanns det två officiella flyttdagar i Danmark då anställningar kunde upphöra. Det var 5 nov och 5 maj. Det gällde för lantbruksarbetare och hushållsarbetare och idag skulle vi nog tycka att det begränsade friheten.

Om Vera står det inte ett ord i brevet. Och det kommer heller aldrig mer nämnas något om henne. Så vad som har hänt vet vi inte. I tidigare brev pratades det om både förlovning och flytt. Här får vi låta vår fantasi helt ta plats.

Att jag berättar så noggrant vad brevet innehåller och inte innehåller har att göra med mitt besök hos klassen på Risbergska skolan i veckan. Jag vill med detta visa att det breven innehåller är på samma gång väldigt vardagliga som viktiga saker.
När ni elever skall skriva brev till projektet behöver det inte handla om viktigare saker än det som sker i era egna liv. Det är ändå det som är det mest intressanta. Så gärna att ni fina elever på Risbergska skolan skriv om det som är personligt för er för då blir det bra. Vad det sedan handlar om har mindre betydelse och kan variera från person till person. Vad ni tänker på, oroar er för, känner för – vad ni gör i skolan, på fritiden, hemma. Hur ni har det med kompisar, föräldrar, skola m m. Ni kanske har egna erfarenheter av olika kulturer och det är också något att skriva om. Jag lovar det vardagliga och det personliga är det som är intressant och kommer att vara intressant när någon läser det om 100 år.

Nytt brev nr 13 inlagt på Danska brev

På bilden syns Otto och hans yngre bror Hans och så Fadern och Modern

7 maj 2014

Nethouse – Örebro Konstskola = Sant

IT-konsultföretaget Nethouse och Örebro Konstskola har inlett ett samarbete. Nethouse är strukturerade, driftiga och arbetar med fokus på IT-lösningar för kunden. Örebro Konstskola utvecklar unga konstnärer som skapar utanför ramarna. Två helt olika världar som förmodligen förmeras av varandras kvaliteter. Ja, ungefär så sa de två ledarna, Nethouse VD Fredrik Stenman och konstskolans rektor Peter Ekström, när de invigningstalade 6 mars. Unga konstnärer får möjlighet att i perioder göra utställningar i Nethouse lokaler på Drottninggatan 2 i Örebro och den fysiska arbetsmiljön blir därmed än mer stimulerande.
Nethouse instiftar också ett helt nytt konststipendium på 20 000 kr. Det blir det största konststipendiet i Örebro. Kriteriet för att erhålla stipendiet är bl a att den sökande går eller har gått på Örebro Konstskola.
Med andra ord fler möjligheter för unga blivande konstnärer och mer stimulans och input på jobbet för anställda på Nethouse. En bra konstruktion!

Risbergska skolan, en inte fullt så charmig miljö som ovan, men lika fullt fylld av unga människor med potential. Framför allt också en mer mångkululturell miljö.
Inför en klass på ca 25 elever berättar jag om projektet Min farfar kom till Sverige. Sedan ber jag om deras tankar och funderingar. Vad tänker de på, vad är viktigt i deras liv, vad skulle de skriva om och vem skulle de skriva till?
Min danska familj skrev om sjukdomar, brist på arbete, sexuella trakasserier på jobbet, oro för om en son dricker för mycket, pengar, brist på mat och bränsle, kriget, kärleksbekymmer – ja allt sådant som hör livet till. Och så berättar jag att jag vill få människor att reflektera över rasism och främlingsfientlighet för breven visar så tydligt att vi människor är de samma, vilken tid och plats vi än kommer ifrån.
Lite nervöst var det att stå inför klassen, men jag fick en applåd och det kändes väldigt gott. På vägen hem tänker jag att när de är igång med sina brev så kan man kanske få något media att göra ett reportage om eleverna och deras skrivande. Eller vad säger ni om det elever?

Om några dagar öppnar en utställning med verk av Lars Vilks i Malmö.  Det blir parafraser på målningar, var och en med rondellhundsgaranti, lovas det från Rönnquist och Rönnquist hemsida. Förmodligen också med polishundsgaranti, tänker jag, då även konstnären kommer att närvara vid vernissagen. Detta skrivs med anledning av inlägget  4 maj som bl a handlade om att göra ett ”statement” med och genom konst.

På första bilden från vänster Fredrik Stenman, Maria Zika projektledare för konstsamarbetet och Peter Ekström Örebro konstskola.
Andra bilden Risbergska skolan och en text med nedräkning inför studenten.

6 maj 2014

Skriv till projektet, dina tankar om livet – det stora och/eller det lilla

Projektet växer som det fanns en egen inneboende kraft i det. I bloggen berättar jag om projektet; dess syfte och process, men jag ger också fakta och kunskaper om främlingsfiendskap och rasism – det är ju vad hela handlar om.
För flera år sedan började jag med vänners hjälp att översätta brev som min danska familj sände till min farfar när han utvandrade till Sverige. Breven var förstås på danska och skrivna mellan 1915 och 1930. Tankarna från en mor och en far och en bror i det gamla landet visade sig vara en fin väg in till livet då, och vad som var och är viktigt; människorna och relationerna.
När jag sedan blev inbjuden att vara med i en utbildning av Sveriges Konstföreningars Riksförbund för att lära mig kuratera konst var valet av projekt givet. Årets tema är politisk konst och med breven som bakgrund vill jag med projektet prata om och reflektera över våra värderingar kring människor som söker sig till Sverige idag av samma anledning som min farfar en gång gjorde d v s för att söka sig ett bättre liv.

Projektet består av tre delar; konstutställning, samarbete med föreläsningar och offentliga samtal samt en blogg. 
1.Konstutställningen startar i ÖBO´s lokaler i Hållstugan på nedre delen av Stortorget 27 september 2014. Därefter kommer utställningen att gå runt i länet i samarbete med bl a Konstfrämjandet Bergslagen. Det blir nedslag på skolor och bibliotek runtom. Utställningen görs av Sara Mirzajanzadeh som gjort resan från Iran knappt 100 år efter min farfar. Sara har en gedigen konstutbildning och tanken är också att hon skall följa med utställningen som konstpedagog.
2. Med tankarna i projektet som bakgrund pratar jag med olika organisationer att de gör föreläsningar på projektets tema utifrån den egna verksamheten. Hittills har Örebro Konsthall, Örebro Läns Museum, Migrationsverket och Nerikes Allehanda sagt ja till samarbete. Och flera diskuterar jag med.
3. Efter ett tag blev det tydligt för mig att man inte finns om man inte är på nätet. Alltså bloggar jag nu.

Från start handlade projektet om en konstutställning, vecka 40 som är Konstens Vecka, dock utifrån breven och temat. Tidigt blev det tydligt att samarbete och publikt arbete krävdes för att få genomslag. Sedan kom tanken med bloggen som nu sysselsätter mig. Därefter en självklarhet med konstpedagog till utställningen. Sedan ville jag ha in brev och tankar från unga idag för att se skillnader och likheter. Därför är nu några gymnasieklasser involverade. Av detta kan bli en bok så småningom.

Vad nästa steg blir är i skrivande stund helt omöjligt att sia om. Men jag vill gärna ha in fler tankar och brev så skriv till bloggen. Vem som helst kan skriva sina tankar och sända in, kort eller långt, om vad som helst som berör dig och adressera till vem som helst, verklig eller påhittad, anonymt eller med namn. Jag tar emot, läser och publicerar om det inte är rasistiskt.

4 maj 2014

Skivade dalahästar och rånarhuvor med kurbits

Att vara rolig är det svåraste som finns, säger Marita när jag beklagar mig över min brist på humor i bloggen. Humor och satir är ju annars ett sätt att göra ett ”statement” minnesvärt.

Konstnären Peter Johansson har med humor ifrågasatt och dekonstruerat svenskheten i konsten. Det har han gjort bl a genom att skiva dalahästar och gjort rånarhuvor med kurbitsmotiv samt ställt ut sig själv som, giganten och nationalmålaren, Anders Zorn i själva Zornmuseet. Allt detta fick rasistiska förespråkare att kalla honom för kulturhatare i deras tidning. Peter Johansson har fortsatt att skämta med Dalarna sedan tiden på konstskolan. Dalarna är ju för många urbilden av det svenska.
Det blev förstås också en stark reaktion när han klädde in hembygdsmuseet i Nässjö med ett färgglatt fodral så att det kom att påminna om en Moské. Även verket Little Sweden, där han lät tre skådespelare föreställande skinheads näcka och dricka vodka på en flotte fick starka reaktioner.

I Närke blev han världskänd med en 80 m bred namnskylt på Kvarntorpshögen. Namnet Johansson ståtar likt Hollywood-skylten med lika många bokstäver och i samma storlek och färg. Bara sättet att framhäva och använda sig själv i konsten provocerar både i Närke, Dalarna och Sverige.

Avgångsklassen på Örebro Konstskola ställer ut sina verk på Örebro Läns Museum. De är morgondagens konstnärer och förhoppningsvis också eventuella provokatörer. Många konstnärer till trots är utställningen fint balanserad med måleri, skulptur, video, teckning, foto och ord. Det är nytt, fräscht, känsligt, roligt, estetiskt, ibland mycket eftertänksamt och man blir garanterat berörd.

På bilderna: Fredrik Landevåg med sin målning direkt på länsmuseets vägg. 
Emma Bjelke på höger sida av sin teckning och med sin modell Louise Sjöblom till vänster.

2 maj 2014

Det blir nog aldrig mer att jag besöker dig

Se brev nr 12 på Danska brev
Redan i förra brevet från föräldrarna förstod vi att sonen Otto skulle flytta och byta bostadsort, och att det var förlovning på gång. Förlovning då, för 100 år sedan, var ett mycket kraftfullare åtagande än det är idag. Då implicerade det verkligen ett åtagande med löfte om giftermål och försörjning. Den här gången frågar föräldraparet också verkligen efter Vera, den blivande svärdottern.

Även i förra brevet stod att läsa att resan mellan arbetet i Malmö och Köpenhamn där ibland familjen kunde mötas,  kostade Otto en hel krona. Det är nu tydligt att Otto flyttar längre bort, för det blir längre när han vill komma ”hem”, skriver föräldrarna. Om det är till Ystad eller Karlskrona eller annan ort som flytten går till är det ingen som idag vet. Modern skriver att det var en härlig båttur den gången hon besökte sonen i Malmö, och så lägger hon till, i en sorgsen ton, att det blir nog ingen mer gång.

Nu blir det också tydligt att det Otto sysslar profesionellt med är att göra affärer. Föräldrarna önskar att han gör bra sådana till sin arbetsgivares tillfredsställelse. Firman Herman Gotthardt var en slags skeppshandel vars ägare kom från ön Falster inte så långt från Mariebo på Lolland.
Därefter frågar föräldrarna i brevet om Otto hört av den äldre brodern Einar. Denne har gått i Faderns fotspår och är murare i Norge efter en kort tid på sjön. Fadern är murarmästare och kanske är det därför som de har telefon tidigt, som ett sätt att skaffa arbete. Einar har försökt ringa hem. Det lyckades honom inte och istället sände han ett telegram. Det ligger en ton av oro i Moderns fråga till Otto om Einar.
Brevet avslutas med upplysningen om att Fadern köpt en tomt på Ansgarsvej. Som jag förstått så gick murarmästarnas arbete till så att de köpte en tomt, byggde ett hus och sedan sålde, förhoppningsvis med vinst. Vem Gottfrid är eller var vet jag inte, men gissar på en anställd i murarmästarens verksamhet.

Det är lätt att känna in sig i föräldrarnas oro för sönerna som sökt sig bort och som bara nås med meddelanden per brev. Deras oro handlade antagligen om bristen på mat och försörjning, kriget och vart det skulle ta vägen, oron på arbetsmarknaden, valet och av livspartner, alkohol och droger och sådant som föräldrar alltid oroat och oroar sig för. Jag funderar över vad dagens föräldrar tänker på och så googlar jag orden flykting och drunkning. Ett ändlöst antal rubriker kommer upp, alla med rapporter om människor som vågat steget och förlorat sina liv. Varje år dör 2000 människor på flykt bara i Medelhavet.

Nytt brev, nr 12,  inlagt på Danska brev