Att ge eller inte ge till tiggare verkar vara en slags vattendelare mellan människor. Själv ger jag, inte alltid och till alla, men ofta och gärna till kvinnor. Tigga är inget som någon gör utan att vara tvungen. Att lämna sitt hem, sin familj för att bo i en skog eller under en bro på lite wellpapp, och så sitta på våra gator och be om en skärv, det måste vara ett helvete. Därför ger jag av mitt överflöd. Och jag kräver inte något i gengäld. För tiggeri är ett enkelriktad transaktion. Kanske skänker det något till mitt inre liv.
Ryktena om att tiggarna vid andra tillfällen på dagen sitter på restauranger, kör dyra bilar eller att tiggarna ingår i ligors nätverk är vid det här laget helt vederlagt. Både tidningen Dagens Nyheter och välgörenhetsorganisationer som Stadsmissionen har följt tiggande personer och sett vilka små summor som en dag i tiggeriets tjänst inbringar. Inte tillräckligt för att någon ”liga” skulle bry sig. DN har också följt tiggare hem till Rumänien och rapporterat från deras liv. Ett liv som ingen av oss här i Sverige skulle vilja dela.
Den rumänska staten borde förstås ta ansvar för sina medborgare. Rumänien har t o m fått EU-pengar för att förbättra livet för romerna. Men i väntan på att detta sker behöver de här människorna vårt stöd redan nu.
Vi är nog många som skänker till välgörenhetsorganisationer. Dessa organisationer gör ett viktigt arbete, men de har också anställda och andra kostnader. Så varför inte skänka direkt till en människa i nöd mitt ibland oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar