Vilken tur att Aram och Parivash kom hit

Ett fönster mot världen

När jag läser om forskaren Aram Ghalai på DNs familjesida så går tankarna till en annan invandrad forskare jag hörde i våras. Aram Ghalai kom hit som flykting 1998. Då flydde han och hans familj kriget i irakiska Kurdistan. Nu är Aram 31 år, bl a doktor i cellbiologi, och forskar om hur man kan motverka cancer.

Parivash Ranjbar är annars namnet på den forskare till vilken mina tankar gick. Jag har för mig att Parivash kommer från Iran. Säkert är dock att hon forskar om hjälpmedel för dövblinda. Hennes forskning som ligger mig så oerhört varmt om hjärtat handlar om att underlätta vardagen för denna handikappgrupp. Som jag minns det så handlar forskningen om att genom vibrationer på huden förmedla olika typer av information. På så sätt skall dövblinda kunna bl a lokalisera sig i hemmet, sitta upp till häst och rida samt en del annat. Tänk själv vilken oerhörd lättnad att kunna klara av mer i sin vardag.

Jag minns att jag kände en slags tacksamhet när Parivash berättade sin historia från landet långt borta och hit. Vilken tur att de kom hit till oss, tänkte jag då, och tänker jag nu.

Jag vill att Gud i framtiden ska komma ner till jorden och predika

Pär Westling komminister Nikolai församling
kommenterar anonyms brev

Big bang är en myt, skriver en anonym tonåring. Jag tror att det är som det står i Bibeln, fortsätter denna person i Läsarbrev nr 7.
Skapelseberättelsen är en berättelse om varför världen och människan finns, kommenterar  Pär Westling komminister i Nikolai församling när han läser det allvarliga brevet.

Pär menar att man faktiskt kan kombinera båda sätten att se världens tillblivelse.  Allt står inte i Bibeln, men kan tolkas om och man får tänka på att det är en litterär skapelse som förklarar livet.  Även utvecklingsläran har en likhet med skapelseberättelsen, fortsätter Pär. Först kom ljuset, sedan vattnet och därefter land, fast det tog miljarder av år. Pär slutar resonemanget med att Gud skapade människan på den sjätte dagen.

Läs brev nr 7 på Läsarbrev

Det är bäst att hon kommer hem för nu är hon svag och dålig

Anine som liten flicka

I förra brevet från föräldrarna till Otto, avsänt bara tio dagar tidigare, kunde vi läsa att Syster fått lunginflammation. Brevet avslutades med en önskan om att kunna komma med ett gott budskap om Syster till julen.

Nu har Ottos Mor gjort den, på den tiden, långa resan från Mariebo på Lolland och till kommunehospitalet i Köpenhamn för att se till Syster. Modern, Ane Hansine Jensen, har fem söner och en dotter. Hon har mycket kärlek, men i denna stund också mycket oro. Om sin oro skriver hon inte, men det går lätt att se att den finns där hela tiden.

Egentligen heter Syster Anine, men Syster eller Sös är ett vanligt smeknamn i Danmark. Syster är svag och dålig, men ändå lite bättre, skriver Modern. Sedan övergår hon till att prata om den förestående julen.

Bilden i brev nr 21 är eventuellt tagen vid Moderns sjukbesök nu.

Läs brev nr 22 på Danska brev

Stora likheter mellan 1914 och 2014

Europa idag 2014 påminner starkt om tiden för 100 år sedan, tiden strax före första världskrigets utbrott. Det råder, och rådde, både globalisering och dess motsats. Människor kunde då resa passlöst mellan olika länder. Det fanns tankar om en europeisk union där de nationella gränserna skulle bli mindre viktiga. Samtidigt fanns en stark och växande nationalism.

Idag förklarar forskare en framväxande nationalkonservativ rörelse hos främst den unga generationen i Centraleuropa med att dessa inte har några minnen av krigen som härjade och ödelade Europa. Kanske är det också så att generationen innan velat glömma.
Då fanns det en stark tro på utbytet mellan de Europeiska kulturerna. Även det har vi gemensamt med tiden idag.

EU skapades för att försäkra oss om freden i en tidigare av krig så härjad kontinent. Samtidigt har vi idag en situation där starka krafter i bl a Storbritannien vill lämna EU. Om detta skulle ske kan man verkligen fundera över vad som då skulle ske med och i Europa.

Det finns likheter i stort och i smått. I det lilla tänker jag på att min farfar bytte namn, ev när han flyttade hit från Danmark 1914. Det gick en våg av namnbyte och det gör det även idag. Människor byter namn som aldrig förr, säger man i media. Alltså inget nytt under solen, men förhoppningsvis är vi på något sätt ändå vaccinerade mot det som då ledde fram till och ödelade stora delar av Europa.

Många vill engagera sig mot främlingsfientlighet

När tidningen Dagens Nyheter skrev om projektet Stockholmsfadder som matchar ihop nyanlända personer med etablerade svenskar för ömsesidigt utbyte hörde hundratals personer av sig.
Arbetet för att rekrytera personer går till som ett vanligt matchningsförfarande. Intervjuer för att finna liknande intressen, ålder och kön. Sedan en första träff, byte av kontaktuppgifter och en ev första date. Efter några månader följer projektledarna upp hur relationen utvecklats.

Åsa Tenggren kände efter händelserna i Kärrtorp att hon vill engagera sig och tog kontakt. Hon och 21 åriga Marsiyeh Houtake som kom till Sverige för tre månader sedan träffas nu.
Efter artikeln har telefonerna gått varma med människor som vill vara med i projektet som ett sätt att sätt att skapa kontakter mellan olika kulturer och öka integrationen.

Samtal på tåg

När jag för en tid sedan satt på tåget och började prata med min stolsgranne visade den unge syrianske mannen sig var rasist. Han hade grova fördomar mot flera olika folkgrupper som han inte tyckte borde få komma till Sverige. Att han själv kommit hit och beviljats medborgarskap, tyckte han var helt i sin ordning. För på honom var det ju inget fel på.

Det är värt att tänka på att en utländsk bakgrund på intet sätt vaccinerar mot fördomar. Invandrare är heller ingen homogen grupp. Många invandrare kommer faktiskt från länder som har just starka konservativa strömningar. Och många har upplevt konflikter och lärt sig att se en annan grupp som en fiende.
För många år sedan när jag återigen befann mig på ett tåg så satt jag bredvid en ung israelisk kvinna. För henne var det något oerhört att vi kunde passera den danska gränsen utan att visa pass. Det faktum att vi, svenskar och danskar,  inte heller vill slå ihjäl varandra fann hon beundransvärt. Jag berättade för henne att så sent som på 1600-talet gjorde vi faktiskt det.

Partiet med det fint klingande namnet Sverigdemokraterna startade 1988. Deras inriktning har sedan starten förskjutits från högerextremism, via främlingsfientlighet och till en allmän kritik mot muslimer och mot islam. Detta faktum tros appellera till vissa utifrån kommande personer. Anders Sannerstedt doc i statsvetenskap har bl a kommit fram till just detta.

Det skrämmer att människor som själva flytt och kommit hit, samtidigt nekar andra i liknande situation möjligheten och rätten att få finna trygghet här.