Jag vill förmedla hur det är att leva i Sverige

Hej mitt barn, börjar en anonym tonåring sitt brev. Sedan handlar det om så viktiga saker som respekt och solidaritet vilket brevskrivaren hoppas att de framtida barnen lärt från brevskrivaren själv. Jag hoppas att ni lärt er från mig att hjälpa varandra och andra som behöver hjälp, slutar brevet som kunde varit skrivet av en ung och blivande generalsekreterare för FN.

Läs  brev nr 5 på Läsarbrev

Tack för brevet med upplysningar om din ekonomiska situation

Det går mot höst nådens år 1917 i Mariebo på Lolland och första världskrigets tredje år. Modern har fyllt år och fått pengar som födelsedagsgåva av Otto. Förmodligen var det en stor gåva och antagligen har Otto just därför med flit försökt att förringa den. Jag gissar att han gör det för att han nu har råd att hjälpa föräldrarna och samtidigt vill han inte att det skall kännas konstigt för dem. Så sent som i förra brevet berättade Modern att hon just omvandlat föregående års födelsedagsgåva till ett blusliv till sig själv. Nu kommer nya pengar.

Modern tänker, i brevet, tillbaka på åren när barnen var små och fanns omkring henne. För henne var dessa år intensiva med de fem barnen som levde och ett som dog. Då var det bara arbete och arbete. Jag önskar jag kunde varit mer för er, skriver hon. Och sedan undrar hon i brevet om de nu vuxna barnen då saknat samvaron. Det är en stor glädje att ni barn klarat er så bra, avslutar hon resonemanget.

Otto har också telefonerat till föräldrarna. I brevpapperet har en tid funnits inte bara fadern murarmästarens namn utan också telefonnumret. Förmodligen var telefon tidigt ett sätt att få firman att fungera. Nu har Otto ringt för andra gången. En telefonist kopplade samtalet och meddelade föräldrarna i luren att nu kom ett samtal från Stockholm. Modern kände genast igen sonens röst, men inte Fadern som förmodligen börjat    På bild föräldrarna som unga                     förlora hörseln. Modern beklagar dock att de hade besök                                                                            hemma så de kunde tala fritt.

Sedan berättar hon att familjen på Hörnet varit hos dem och gissningsvis är det sonen Kristian med familj. Sonen Einar har också varit hemma från Norge och så har sonen i Köpenhamn telefonerat. Anledningen är väl födelsedagen och hon skriver att det var en festdag för henne.

Einar har arbetat några år i Norge, men nu skriver Modern att det är kanske slut med det. De vill nämligen inte att utlänningar skall ta jobben. Ett resonemang som vi ju känner igen rätt väl 100 år senare.

Slutet av brevet handlar om torv. Det finns snart ingen ved i hela Mariebo och nu kommer staden att istället att lukta torv. Om torven kommer att kunna värma dem i vinter, vet Modern ännu ej.

Nytt brev nr 19 inlagt på Danska brev

Kära du mitt älskade barnbarn

Kära du, mitt älskade barnbarn, börjar Lydia sitt brev till framtiden. Då tiden är inne vet du mycket om mig. Berättelser som du säkert kommer berätta för dina barn och som kanske till och med förs vidare och vidare genom åren, fortsätter hon insiktsfullt. Lydia har i tidiga år gått i en mångkulturell skola där man fått vara vem man ville, utan att någon sett ner på en. I Sverige får man vara mer försiktig, förklarar hon. Här tar människor saker för givet, blir ledsna för det vi inte får och uppmärksammar knappt det som gives. Lydia slutar sitt brev med orden, Jag hoppas jag kommer att få träffa dig, hålla dig i mina armar och säga om och om igen hur mycket jag verkligen älskar dig.

Läs Lydias brev på Läsarbrev nr 4

Folk 

mot 

Hetsgrupp!

Läs artikeln om ni vet vems dragning till högdjuren

samt artikeln om densammes tveksamhet som vit riddare

*
Nytt namn inlagt på Intressanta personer

Vart tar medmänskligheten vägen?

Jag satt i stadens park och såg hur kvinnor och män tittade snett på de hemlösa människor som bad om pengar så att de skulle få mat för dagen, skriver 17-åriga Kristin i sitt brev.

Om samhället bara bryr sig om sig självt, vart skulle då medmänskligheten ta vägen, fortsätter hon. Genom dessa sina funderingar har hon kommit fram till en stor dröm.

Läs om Kristins dröm på Läsarbrev nr 3

Om kriget bara var över – det kanske aldrig blir som förr

Det gläder mig mycket att ni varit tillsammans, skriver Modern 1917 till sonen Otto i Stockholm. Av brev nr 18 på Danska brev, förstår vi att Otto besökt sin bror Einar i Norge.  Modern kommer både med råd (för mycket kamratliv är inte heller bra) och frågor till Otto som hon nu mer och mer verkar stödja sig på (om det inte är lättare för Einar att säga nej till drickande nu). Ämnet alkohol och murare har varit på tapeten i tidigare brev.

Jag rörs jag av innehållet i min farfars mors brev. Hon precis som jag önskar mer än allt att de utflugna barnen skall luta sig mot varandra för stöd i livet, ty hennes tid är utmätt. Modern, Ane Hanine Jensen, då 62 år vet att livet är skört och kort och att det gäller att ta till vara på varandra och ögonblicket.
Lite längre ner i skrivandet tackar hon för pengarna till födelsedagen. Hon gör det för att intyga att pengarna har gått till henne själv. Kvinnor har en tendens att inte prioritera sig själva, men nu vill hon visa att hon gjort det.
Livet har också vänt på så sätt att tidigare var det föräldrarna som gav ekonomiskt stöd till den utflyttade sonen. Nu går pengastödet i den andra riktningen. Om det kunde vi för första gången läsa i brev nr 17.

När Otto ännu arbetade i Malmö var han inneboende hos en fru Palm som vi förstått också skötte hans kläder. Kläder behövde skötes för kanske hade man en eller i bästa fall två par kostymer; en för jobb och en för fritid. Då vädrades, lappades och slutligen vändes tygerna ut och in. Nu har Otto tydligen varit förbi Malmö och hälsat på denna fru Palm. Modern skriver att fru Palm nog gråtit av lycka över återseendet. Är det hennes egna känslor som kommer in, funderar jag.
Sedan berättar Modern att yngste brodern Hans fått sluta på Titan som då var en känd metallfabrik i Köpenhamn. Hon hade önskat att han haft samma framåtanda som Otto. Man kan fundera på hur det var för Otto? Var han familjens stora hopp och stöttepelare? Om så, var det tungt att bära och vad kostade det honom?
I bakgrunden läser vi om kriget som fortgår och bristen det skapar. Att livet nog aldrig blir som det varit, börjar Ane Hansine inse, men hon är glad så länge de slipper komma med på närmare håll.

Nytt brev nr 18 inlagt på Danska brev