Exkludering hämmar samhällets tillväxt

Jag läser boken Tysk höst av Stig Dagerman. Den är skriven som en serie reportage från Tyskland efter andra världskrigets slut. Det är en lågmäld beskrivning av trashankar, undernäring, smuts, förnedring, ruiner etc. Författaren var bara 23 år, när han skrev om fasorna efter kapitulationen. Trots sin unga ålder hade han en enastående förmåga att göra verkligt vad kriget lämnar efter sig. Han frågar människor han möter om de hade det bättre under Hitler och de hade de förstås, i alla fall till att börja med.

Det tänker jag på när jag läser Fredric Karéns text i SvD om vad intolerans leder till. Fredric Karén menar att intolerans aldrig varit en framgångsrik modell för tillväxt. Förutom att det är djupt inhumant att exkludera människor, kan man konstatera att det också hämnar samhälles ekonomiska utveckling. Och sedan kommer han till det som fick mig att tänka på vad Stig Dagerman skrev, nämligen att det finns folk som hävdar att Tyskland under 1930-talet är beviset på motsatsen. Under några år efter Hitlers maktövertagande växte den tyska ekonomin innan den sedan kollapsade. Förintelsen, menar Birgit Karlsson docent i ekonomisk historia, var förutom en humanitär katastrof också ekonomiskt vansinne och som bidrog till nederlaget.

Det är svårbegripligt att med kunskapen om vilken broms intoleransen är för ekonomin att partier med exkluderande politik växer sig starka både i Sverige och i Europa. Andra länder och kontinenter som t ex den afrikanska och som har andra lösningar växer sig starka och avancerar ekonomiskt.
SvD lanserar därför en en ny sajt, Det slutna Europa, där man tillsammans med stiftelsen Expo redovisar statistik och fakta över främlingsfientliga, exkluderande och ekonomiskt tokiga partier och hur de växer.