Snart är du främmande för alla här, men det är ändå något att komma ut och se sig om

Året är 1916 och går mot sitt slut. Otto har varit i Sverige i två år. Först arbetade och bodde han i Malmö. Men för en tid sedan flyttade han, dock okänt vart. Troligen skedde det i samband med ett steg i karriären på firman Herman Gothardt åt vilken han gör affärer. För firmans räkning gör han resor både i Sverige och utomlands. Han är nu 23 år och har hunnit med att vara förälskad. I några brev hörde vi talas om fröken Vera. Det talades t o m om förlovning. Men om fröken Vera hörs inte längre något.

Det är Modern som skriver brevet (se brev nr 14 på Danska brev) till Otto och det är fyllt av längtan. Återigen skriver hon att nu är han så långt bort att hon kan nog aldrig hälsa på honom. Men bara han kommer hem så är hon nöjd. Sedan konstaterar hon lakoniskt att det kommer en tid när även andra saker blir viktigare än barndomshemmet. Och att hon skall bli den första att glädja sig åt att han en gång får ett eget och gott hem. En god ställning, anser hon redan att han har.

Därefter berättar hon nyheter om Ottos syskon. Sören med frun Marie trivs i Köpenhamn. Och där finns också minstingen Hans som behöver lite vägledning i livet.
Syster har också fått ett eget rum, skriver hon sedan. Syster heter egentligen Anine, men kallas som så ofta flickor gör i Danmark för Syster. Hur Syster bott innan hon fått eget rum orkar man knappt tänka på. Förmodligen var bristen stor både på bostäder och arbete. Och en ung kvinna år 1916 hade nog mycket knappa inkomster.
Från Einar i Norge har föräldrarna fått ett kort. Hon berättar att han ännu inte är klar med sitt ackord. Einar är murare som sin Fader.
Och så slutligen skriver Moder att allt är som vanligt hos Kristians. Dennes dotter, lilla Tove, är inte stark i sitt ben och hur det skall bli med det undrar Moder.

Fadern är på Mads Pedersons begravning i Frylsö, berättar Modern sedan. Och lägger till en fråga till Otto, Om du minns dem? Hon konstaterar att Otto snart är främmande för alla hemmavid. Men trots sorgen i modershjärtat över att ha Otto så långt borta från det egna livet så kan hon se det positiva i att han får komma ut i världen. Det, skriver hon, kan man ha nytta av i framtiden.

Brev nr 14 inlagt på Danska brev